Resa
Många har uppfattningen om att vi som arbetar med redovisning och skatt ofta är lite tråkiga, försiktiga och att vi allmänt inte är särskilt äventyrslystna. Det kanske stämmer på en del men inte på mig. Jag gillar att se mig omkring i världen, anta en utmaning, möta nya kulturer och helst testa på någon adrenalinstinn aktivitet.
I höstas begav jag mig iväg tillsammans med några likasinnade kamrater ned till Sydamerika på äventyr. Resan började i Rio de Janeiro, Brasilien, vidare till La Paz i Bolivia och för att därefter ta oss till Cusco i Peru. Planeringen inför resan inleddes drygt 1 år tidigare och vi har lagt upp ett ganska späckat schema för att hinna uppleva det bästa inom den korta restid vi hade.
Rio de Janeiro var spännande på sitt sätt. Kontrasterna var djupa, allt från de lite turistvänliga stränderna med Copacabana till innerstaden som man helst ville va ta sig bort ifrån så fort som möjligt eftersom det fanns tungt beväpnad polis i vart enda gathörn. Vi bokade en vandringstur genom Favelan, den beryktade kåkstaden, som blev inställd pga en massiv polisinsats i området. Dagen efter gick det dock bra och vår guide bodde själv i området. Själv hade man föreställt sig att man skulle bli angripen i vart enda gathörn men det var ett tämligen ”fungerande” samhälle i samhället med affärer, el och vatten.
Samtidigt inser jag att vi inte gick särskilt långt från huvudgatan och aldrig kom i kontakt med de riktigt dåliga ställena. En annan aktivitet som höjde pulsen i Rio var hängflygning. Man tar sig upp för ett berg (bilväg fanns) och vår guide förberedde genom att montera upp skärmen. Det blir några övningsrundor för att känna in vilket tempo man skall ha när man springer, hur man skall fälla upp benen när man kommer över kanten och var man skall göra av armarna. Kön börjar avta och nu är det min tur.
Full fart framåt, upp med benen och vi flyger iväg mellan bergstopparna. Det är en härlig känsla, fri som en fågel, och min guide kan styra skärmen lika lätt som jag själv kan styra en cykel. Det är en angenäm känsla, jag är normalt inte särskilt höjdrädd och blir det inte här heller utan är fullt fokuserad på att ta in intrycken runt omkring.
Vår färd fortsätter ned längs de grönskande kullarna och när vi kommer längre ned börjar vi närma oss bebyggelsen. Guiden pekar på ett höghus och säger att vi skall ta en titt på om det är någon som solbadar på taken och vi flyger förbi ganska tätt inpå. Vad jag kan se så är det ingen som solbadar och det är kanske inte så konstigt eftersom det kommer skärmflygare på löpande band. Vår färd fortsätter nedåt och vi vänder riktning och flyger nu längs med stranden. Efter sisådär 15-20 minuter i luften tar mina fötter sand igen och upplevelsen är över men minnet består!
Resan går vidare och vi har nu tagit oss till La Paz, Bolivia. Flygresan via Sao Paolo gick bra och vi ankom nu till världens näst högst belägna flygplats, 4 061 meter över havet. Vi hade läst på lite om höjdsjuka och var förberedda på den till viss del. Vi märkte dock inte av den när vi ankom utan det var först på hotellet när jag skulle ta in väskan på rummet. Efter att ha tagit in väskan, som har hjul, 10 meter in rummet fick jag lägga mig ned och pusta ut på sängen efter den ansträngningen. Kändes lite ovant för en annan som brukar hålla ett högt tempo och anser sig vara i relativt god kondition. La Paz var en mycket spännande stad med matlagning i varje gatuhörn, kvinnor med plommonstop, stora hål i vägarna och allmänt slitna byggnader. I Bolivia vill jag framförallt lyfta fram två häftiga aktiviteter, dels besöket i saltöknen i Uyuni och dels cykelturen längs dödens väg.
Saltöknen ligger en bra bit ifrån La Paz och med tanke på skicket på vägarna i området så valde vi att flyga över dagen. Vi hittade biljetter med ett lågprisbolag och var tämligen osäkra på om vi ens skulle komma iväg och tillbaka eftersom biljetterna inte gick att boka via vanliga kanaler och att vi fick 19 bekräftelsemail på vårt köp. Nåja, biljetterna var billiga och vi kom faktiskt iväg.
Redan under inflygningen kunde man konstatera att det var ganska vitt i närområdet och när vi väl var på väg ut i vår jeep kunde man se att det var vitt och salt så långt ögat kan se. Vi stannade till mitt ute i ingenstans och passade på att ta lite bilder. Eftersom himlen var klarblå och det saknades referenspunkter kunde man leka med perspektiven. Jag nöjer mig ändå med att visa en bild av marken som visar saltkristallerna. Kunde inte låta bli att smaka och visst var det salt! Dagen avslutades i solnedgången över öknen, en mäktig upplevelse när man ser solen försvinna ned och färgerna förändras!
Ny dag och nya möjligheter i Bolivia där vi nu återvänt till La Paz. Vi begav oss upp i bergen för att delta i en organiserad cykeltur längs ”El Camino de la Muerte” – Dödens väg. Det officiella namnet är Yungasvägen och är ökänd för att vara riskabel och det säger jag inte emot. Omkring 200 – 300 personer miste tidigare sina liv varje år längs med vägen, ofta genom att komma för nära stupen. Vägen är oerhört smal och saknar vägräcken. När vi var det dessutom lite lätt dimma och regn vilket gör vägarna delvis leriga och sikten ytterst begränsad.
Vi började i toppen och cyklade nedför. Klimatet på toppen var snö, kallt och blåsigt. Ju längre ned vi kom i dalen desto varmare blev det och miljön blev frodigare. Vi mötte endast något enstaka fordon vilket var väl, det gick att få upp hastigheten ganska bra eftersom lutningen är rätt rejäl. Sedan 2006 tar merparten av trafiken en ny väg vilket har gjort att det numera mestadels är turister på mountainbike som susar förbi.
Text & Bild: Patrik Gustavsson, Ekonomihuset Syd AB