Mitt namn är Jakob, jag bodde i Mjällby hela mitt liv fram tills strax innan jag fyllde 20. Sedan dess har jag flyttat ganska många gånger. Den 4 juni 2018 vinkade jag hejdå till mitt barndomshem och gav mig ut på en cykeltur som blev lite längre än jag förväntat mig.
Hela vägen till Singapore tog mig nästan exakt 20 månader och på vägen passerade jag 27 länder bl.a. Georgien, Iran, Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kina, Vietnam, Malaysia. Förutom att bli mästare på att laga punkteringar har jag fått lära mig hur livet för ”vanliga människor” omkring i världen skiljer sig från varandra och hur deras klimat och natur påverkar deras livsstil. Jag har blivit tvungen att utmana mina e
gna bekvämlighetsgränser, fysiskt och mentalt genom bl.a. långa cykeldagar genom kyla och hetta, inte veta vart jag ska sova, lösa kreativa lösningar för att duscha osv. I Kina var det 100 km per dag genom öknar och stränga poliskontroller som gällde i flera veckors tid. I Pamirbergen sova med många lager och dubbla sovsäckar i mitt amatörtält på över 4000 möh. Men tuffa perioder har alltid belönats väl med människor som har skämt bort mig och gjort det
lättare att fortsätta vidare igen.
Jag blev inspirerad efter mitt första möte med min nuvarande nära vän Joel Albinsson (som jag också cyklade med från Turkiet till Kina). Han berättade om sin resa runt Europa på cykel, hur det gick till och vad han var med om. Två månader efter köpte jag en begagnad touringcykel med cykelväskor och så snart jag fått resultaten godkända från mina studier på BTH godkända, gav jag mig av. Först till min flickvän i Tyskland, och där bestämde jag att jag skulle fortsätta cykla till och igenom Asien.
Efter jag nått Singapore ville jag göra hemresan utan att använda flygplan för miljöns skull. Genom en hemsida hittade jag en svensk båt som skulle segla till Europa och behövde crew. Tyvärr hade båten redan kommit till Sri
Lanka, så jag tog ett kortare flyg dit och mönstrade på båten som jag fortfarande sitter på idag. Efter en månad på indiska oceanen anlände vi till Yemen där vi först fick höra hur coronaviruset påverkat hela världen. Vi blev inte insläppta i landet och har blivit nekade i alla hamnar vi seglat förbi sedan dess. Vid få tillfällen har vi lyckats få leverans, så mat och vatten har vi så vi klarar oss. I skrivandets stund befinner vi oss utanför ön Tawila i Egypten i väntan på mildare vindar så att vi kan fortsätta vår resa mot Suez kanalen och Europa. Vi hoppas att restriktionerna har minskat tills vi är där, om så blir fallet kommer jag ta mig hem till Sverige över land, annars kommer jag kanske segla hela vägen hem, där jag planerar att fortsätta mina oavslutade studier och fortsätta använda min cykel som primära transportmedel.
