Året var 1906. Sverige styrdes av en borgerlig regering med liberalen Staaf som statsminster. Efter att ha lagt fram ett förslag till rösträttsreform, vilket avslogs av riksdagen, avgick han och efterträddes av Arvid Lindman.
I vår kommun, som då innefattade Jämshög och Olofström, satt en församling med stark borgerlig majoritet, med högern som största parti. Olofströms Arbetarkommun bildades den 15 juni 1906. Endast ett fåtal arbetare hade rösträtt eftersom man måste nå upp till en viss inkomst eller förmögenhet för att få rösta. Kvinnorna saknade helt rösträtt.
Arbetarfamiljerna levde ofta i fattigdom och misär och var helt utlämnade åt arbetsgivarens godtycke. De sociala förhållandena var usla. Socialvård och pensioner fanns inte. Bostäderna var små och trånga och familjerna stora. Olika sjukdomar härjade och tragedierna var många. Krogar och utskänkningsställen fanns överallt och därtill kom även husbehovsbränningen. Superiet var väldigt utbrett.
I denna atmosfär växte starka nykterhetsorganisationer fram. Dessa organisationer skaffade lokaler för sina verksamheter. Skytteföreningen och andra starkt nationella föreningar ordnade även de lokaler till sina medlemmar. Men arbetarna stod utanför.
Naturligtvis kunde man hyra lokaler från ovan nämnda organisationer. Dock inte för möten där man kunde befara att kritik skulle riktas mot den politiska makten. De som ville att man skulle få yttra sig fritt fick stå utan lokaler.
I Olofström höll arbetarna sommartid sina möten under en stor bok. Den så kallade ”Vilboken”. Detta träd kom att bli en symbol för facklig sammanhållning och under detta träd bildades Svenska Järn- och Metallarbetareförbundets avd 106. Detta var den 16 juni 1906. Brukspatronen Gustaf Söderlund svarade med att låta såga ner boken.
Innan boken sågades ner användes även platsen som rastplast av människor som var på väg från eller till Holje eller Jämshög.
Detta är nästan exakt 105 år sedan och på platsen finns idag en skulptur gjord av Ebba Ahlmark-Hughes. Den invigdes under Alla Helgondagen år 1968 och döptes till just ”Vilboken”. Idag finns här ett bostadsområde med samma namn. Skulpturen, vilken symboliserar de bördor människorna fick bära och den kamp fackföreningspionjärerna förde för sina organisationssträvanden, finns kvar. Här finns idag även lite bänkar runt omkring. Kanske just för att man ska kunna sätta sig och ”vila” här precis som man gjorde då, för över hundra år sedan.
Text: Paulina Bengtsson.
Information hämtad från boken ”Folkets Hus i Olofström, Från Vilboken till Storgatan”
