Dags för ett härligt bullbak. Sommartid får jag inte mycket gjort men nu vaknar min aktiva sida. Fram med grejerna. Här ska bakas världens godaste Biabullar och delas ut till vänner, grannar, restaurang- och butikspersonal i kvarteret där jag bor. Jo, jag älskar att baka. Och jo, jag älskar att få beröm för mitt bak.
Margarin i kastrull på spisen. Fram med bunken. Mäter upp mjölet. Och då.. DÅ! Ser jag den. Det hemska lilla livet. Jag ser en. Jag ser två. Jag blir arg!! Mjölbaggar. Jag svär och jag suckar. Bullbak inställt. Istället får jag roa mig med att riva ut hela skafferiet. Rensa, kolla, sortera och slänga.
Mitt i detta rivande så slår tanken mig. Jag äter stora kor. Små lamm. Gulliga kycklingar. Beniga fiskar. Slemmiga sniglar. Läskiga skaldjur. Ja, jag äter t o m surströmming. Men så dyker det upp en liten mjölbagge eller två och jag får panik och slänger större delen av specerierna i skafferiet. Det som inte slängs ställer jag i kylen i väntan på Anticimex.
Jag faktiskt skrattar åt mig själv och ser det fåniga i detta i-landsproblem. Vad skulle en grillad eller bakad mjölbagge göra för skada i min redan skadade mage?
Men NEJ! De ska bort! Och det ska handlas hem nya varor. Nästa vecka gör jag ett nytt försök till bullbak. Skam den som ger sig. Och Gud nåde den mjölbagge som eventuellt gömt sig i ett skyddsrum för baggar. Då blir det krig i mitt kök.
Krig. Det har hänt så mycket tråkigt senaste tiden. Jag ställer mig ofta frågan -Vart är vi på väg? Hur och varför skadar människor varandra? Är det bara jag som tycker att det blir hårdare och hårdare ute i samhället? Jag önskar att vi blir mer vänliga mot varandra. Att vi tänker lika mycket på våra medmänniskor som på oss själva. Att dela ut beröm och en komplimang då och då. Det kostar så lite. Gör så mycket.
Men mjölbaggarna.. De ska döden dö!
Bia
