Vad har jag gjort?

Jag satt på badkarskanten och storgrät, snorade och snyftade. ”Vad har jag gjort”, sa jag till mig själv.

Redan efter ett år i Bromölla bestämde jag mig för att stanna kvar.
Luften är annorlunda, ljuset är magiskt och människorna trevliga, rara och snälla. Bromölla är helt enkelt perfekt för mig. Därför har jag med ljus och lykta sökt efter något ”eget” i form av ett litet hus eller en lägenhet.

Varje gång jag har funnit något intressant har det varit mängder av andra spekulanter, som när jag hittade ett litet pepparkakshus för strax över en halv miljon.
”Ingen vill väl bo i ett hus på knappt sextio kvadrat”, tänkte jag och gick på visning. Ack, vad jag bedrog mig! Huset var fullt av spekulanter, i trädgården kryllade det av människor och på vinden kravlade fullvuxna karlar runt och diskuterade isoleringens vara eller icke vara.

På en visning gäller det att ha vassa armbågar och ett gott humör.

Jag gav upp och istället budade jag på en lägenhet i ren desperation. ”Du får trehundratusen av mig”, sa jag till säljaren. Det köpte hon inte! Nej, efter en annonsering helgen därefter fanns det fler spekulanter och mina pengar – eller rättare sagt bankens – räckte inte. Jag stod där med lång näsa. Därefter var det dags för en lägenhet på Ågatan, men även där budades det hej vilt och den gick för det dubbla utropspriset.

Därför blev jag häpen och sa ”ja” i bara farten när det visade sig att en lägenhet som var till salu kunde bli min. Jag bara ringde och sa att jag var intresserad och tio minuter senare ringde mäklaren tillbaka och sa ”den är din”. Jag skrev kontrakt och gick sedan på nattskiftet. Dagen efter satt jag på badkarskanten och snorade.

Vad hade jag gjort?

Jag som inte gillar tobaksrök hade köpt en lägenhet av en rökare, väggarna var av betong, tapeterna trasiga, utsikten bestod av ett annat hyreshus, balkongen var minimal, parkettgolvet buktade så att jag blev sjösjuk och det var på tredje våningen vilket innebar att min mamma, som har svårt att röra sig, skulle ha problem att ta sig upp för trapporna.

Det tog någon vecka innan jag hämtat mig. Nu har jag varit på IKEA och tittat på ett nytt kök, jag planera att måla om och med hjälp av en kollega ska jag lägga nytt golv. Min bror ska sätta upp nya köket åt mig och PN Golv & Kakel ska fixa badrummet. Banken ler och jag ler och mamma – ja, jag får sätta en stol på varje våning för en stunds vila och på så sätt ska hon nog ta sig upp.

Eller får jag ordna en sele och krok för att veva upp henne från balkongen. Är jag lycklig? Ja, jag känner mig glad och längtar till den första juni när jag får tillträde. Tänk att jag ska bo kvar i Bromölla och i något alldeles eget!

Och hur blir det med mamma? Om er granne kommer springandes och är nervös för att han sett något mänskligt flaxa över taken, lugna honom och säg att ”det är bara fru Nilsson som ska blir uppvevad av sin dotter”.