Det är en fredag i november och utanför är himlen mörkblå, regnet skvalar och bildar små floder på fönstret.
Min första kyss
Det är en fredag i november och utanför är himlen mörkblå, regnet skvalar och bildar små floder på fönstret.
När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag att Gertrud har tänt hos sig och jag vinkar även om jag inte kan se henne, vinken hänger kvar tills hon tar emot den.
I tonåren innebar fredags- och lördagskvällar ett stressmoment – vem hade fest, vilka kläder skulle jag ha, vem hånglade med vem, vilken hade gjort slut under veckan. Det var viktiga frågor under en tid i mitt liv. Söndagskvällarna tillbringade jag i soffhörnet mer eller mindre utslagen.
Numera ser jag fram mot att bara vara ledig, laga god mat, titta på ”Idol” och ”Stjärnor på is”. Högst upp i ett av mina köksskåp samlas dammet på likör- och whiskeyflaskorna och jag tycker det är skönt att vara medelålders. Det är den bästa tiden hittills, speciellt när jag ser tillbaka.
Jag minns min första kyss. Den var inte som i mina drömmar, skapade ur den tidens tjejtidning som var ”Starlet” – ånej, jag satt i en bil och tryckte mina torra läppar mot en killes ännu torrare. I baksätet satt min bästis med en annan grabb, och vad de gjorde vet jag inte för jag var allt för generad att kika.
Det enda positiva med den upplevelsen var att jag äntligen hade lämnat de okysstas skara, fast jag kunde inte förstå vitsen att trycka stängda läppar mot ett par andra stängda och dessutom fick jag ont i nacken när han pressade mitt huvud mot nackstödet för att inte tala om hur illa hans dåligt rakade haka rev mig.
Frågan är vem av oss två som kände störst lättnad när kvällen var över.
I efterhand förstår jag att han visste lika lite som jag om att kyssas, och eftersom jag växte upp med ”Starlet” och han ”Fib Aktuellt” blev våra världsbilder vitt åtskilda. Min första kyss var varken i en grönskande park, på stranden med en vacker solnedgång eller vid någon annan romantisk plats – nej, det var en ruggig höstkväll i en Volvo PV parkerad vid samhällets lilla kiosk.
Kvinnan som ägde kiosken hade oss i uppsikt, jag såg gardinen fladdra till några gånger när jag då och då vågade öppna ögonen. Jag tror att hon tyckte det var veckans roligaste händelse.
Alla andra tjejer hade redan pojkvänner när jag kysstes – eller vad man ska kalla det – i den där bilen.
Tyvärr var jag ett UFO i sammanhanget och det fortsatte på samma sätt i flera år.
Sedan flyttade jag hemifrån och alla andra hade fina möbler medan jag möblerade med farmors pelarbord, mina föräldrars polkagrisrandiga trädgårdsstolar och en säng inhandlad på lopp-marknad.
Jag arbetade på Försäkringskassan och mina föräldrar tyckte det var framtidsjobbet, själv tvivlade jag starkt och sökte mig till vården. Jag hade hoppats på att få gå omkring och vara vacker i en vit rock, istället hamnade jag inom psykvården och där fanns varken vita rockar eller vackra livsöden.
Kanske var det i jämförelsen ”alla andra” som fick mig att känna utanförskap.
Numera älskar jag mitt liv trots att det inte är som alla andras och alla andras är inte som mitt. Jag ger komplimanger till vilt främmande människor, jag blir glad när någon säger att mina kåserier är roliga, jag hämtar kraft i ensamheten och jag älskar mina fredagskvällar med god mat och tv-tittande.
Livet börjar efter femtio. Det är sant. Jag förstår att det finns de som tror jag ljuger, fabulerar och hittar på – fast det bryr jag mig inte om, vänta ska ni få se! Sanningen är enkel, det är störtskönt att vara sig själv och det tror jag att de flesta tycker likadant.
