Lübeck och minigrisen Hugo…
” …istället för att ockupera en fönsterplats och sprida kläder, böcker och väska på sätet bredvid, blev jag anvisad till plats nummer 47. Punkt och slut.”
Eva P kåserar om sin resa med Bromölla Buss!
Eftersom jag lever ensam och är i den åldern att de flesta har familj, blir det nästan alltid på
det sättet att jag gör saker på egen hand. Ofta är jag ganska modig och anmäler mig till olika aktiviteter som kurser och resor – när det sedan är dags bannar jag mig för att jag omigen har betalat för något som jag helst vill slippa, nämligen att åka på egen hand!
Gör jag om mitt misstag?
Jajamänsan! En kulen morgon i
oktober tog jag min stora sportväska
och packade ner lite kläder för en ”dansweekend” och i min lilla väska stoppade papper, penna, mp3-spelare och en riktigt tjock bok. Sedan gick jag till Bromöllabuss och önskade hett att resan skulle bli inställd på grund av orkan. Numera är det Öresundsbron som bestämmer hur långt man kommer
och jag ville ju inte alls.
Men inte blev det något inställt. Dessutom har Bromöllabuss ett annat system än de bussbolag jag åkt med
tidigare, istället för att ockupera
en fönsterplats och sprida kläder,
böcker och väska på sätet bredvid, blev jag anvisad till plats nummer 47. Punkt och slut.
Jag hamnade i en familj på åtta
personer. När vi var i höjd med
Hörby berättade de om sin mini- gris Hugo. Ett av barnen i
familjen var stor djurvän och hade lyckats övertala sina föräldrar
att ta hand om minigrisen Hugo.
Det visade sig att grisen inte var speciellt liten – utan istället ett Vietnamesiskt hängbuksvin.
Hugo krafsade på golven och mamman i familjen var förtvivlad, men inte övergav de svinet! Åh nej!
Numera lever det en lyxtillvaro i Sölvesborg där dess enda uppgift är att göra andra svin.
Familjen övergav inte mig heller!
Jag hade tänkt läsa boken, skriva
kåserier och fundera ut nya kapitel på barnboken jag håller på att skriva, men i Lund förstod jag att den här resan skulle bli annorlunda.
Inte heller gick jag omkring på egen hand i Lübeck, som jag hade tänkt, och inte ett enda foto av vackra byggnader blev det heller. Nej, jag satt istället med den här
familjen på en uteservering där
vi småpratade, drack öl och åt gott. Det var en märklig och helt underbar upplevelse.
Jag, som oftast gör saker på
egen hand, var involverad i en
fantastisk familj.
Sedan var det dags för middag med fin dukning, plats för tio runt varje bord och inte behövde
jag fråga ”är det ledigt här”,
utan som en självklarhet satt
jag med mina nya vänner.
Vi åt gott och jag blev bjuden på en
konjak, som jag smakade för första gången i mitt liv.
Om det var konjaken eller min nya situation som värmde i magen är
svårt att säga, jag köpte i alla
fall en flaska med mig hem.
Och dansen? Jodå, med tanke på att jag glömt dansskorna hemma och fick ta det jag hade, nämligen ett par med rågummisula, så var det skapligt.
Fyra män i sällskapet dansade med mig utan protester så jag mådde bra.
Jag kom hem utan att ha varken läst eller skrivit en enda rad.
Lite lyckligare och mer nöjd med livet. Man kanske inte ska jämföra mig med ett Vietnamesiskt häng- buksvin, men jag tror att han och jag hade ungefär samma varma
känsla för familjen som tog
hand om oss.
Jag sa väl att de kom från Bromölla?