Löständer, kött och knäckäppelkaka.
När jag växte upp startade pappa sin dag med en kopp svart kaffe och två John Silver utan filter, sedan var han igång.
Mamma gjorde detsamma fast med filter på ciggen, mjölk i kaffet och en smörgås. Vi barn fick marmeladmacka och en kopp kaffe där hälften var mjölk, med tanke på att våra föräldrar blossade vid köksbordet så rökte vi också.
Det var på 60-talet och ingen kände till hur skadligt det var med tobak. Tvärtom, min farmor odlade tobaksplantor och vi hjälpte till att skörda, det fanns inte en tanke på att det skulle kunna skada. Det var på den tiden när damerna sa med stolthet i rösten ”klänningen är gjord av polyester”, Kennedy sköts i Dallas och Sverige gick över till högertrafik. Att laga mat var en av kvinnornas viktigaste uppgifter men något som min mamma verkligen avskydde. Varje söndag serverades kalops där köttbitarna var sega och hur små bitar jag än valde så fick jag tugga och tugga och tugga. Med tanke på att min mamma ogillade matlagningen är det märligt att jag älskar detsamma.
Min karriär som matlagerska började emellertid inget vidare, jag hade ju ingen annan grund än den sega kalopsen att stå på. När jag träffade Erland ville jag imponera och bestämde mig för att följa ordspråket ”vägen till mannens hjärta går genom hans mage”.
Jag letade efter ett recept och fann ”T-bonestek i ugn”, men borde ana ugglor i mossen när det inte fanns sådant kött att uppbringa i affären. Det gick bra att beställa och jag fick hämta två stycken, som till min stora förvåning vägde sammanlagt 1,5 kilo. Jag hade trott att de skulle vara i storlek med kotletter och därför beställt en till oss var. De två stekarna fyllde braspannan med råge.
Jag var ovan och det hela gick inte alls bra.
När klockan närmade sig den tidpunkt Erland skulle komma var stekarna långt ifrån klara, därför drog jag upp värmen på ugnen – till grilltemperatur. Det resulterade i en kraftig rökutveckling och köttet blev förkolnat på utsidan och blodigt på insidan.
”Vi skrapar bort det svarta”, kommenterade han gentilt men när jag såg hur han tuggade tänkte jag på mamma och hennes kalops.
Åren gick och när jag omigen träffade en man som jag ville imponera på bestämde jag mig för att göra det bättre, jag provlagade en äppelkaka med knäckfyllning. Den skulle jag ta med mig när det var söndagsmiddag hos mannens föräldrar. Det var en pratglad familj och jag hade blivit varmt mottagen de gånger jag varit där på besök. Nu skulle jag ha med mig en kaka till kaffet.
När jag är osäker på en maträtt, kaka eller vad det än är för recept, låter jag det stå inne lite extra i ugnen, steka eller koka under några extra minuter. Den här knäck-äppelkakan gick samma öde tillmötes för att jag inte skulle riskera något.
Så var det dags. Det doftade gott och alla tog för sig och började tugga. Det blev tystare och tystare kring bordet. Knäcksmeten ovanpå äpplena hade förvandlats till en seg massa och fadern i familjen hade löständer. Det hela slutade med att han fick ta ut tänderna för att få bort knäcken. Modern i familjen sa ”det var i alla fall välgjort”.
Jag tror inte det berodde på knäckäppelkakan att vi slutade träffas.
Numera lagar jag mat som är både god och nyttig och några större misstag har jag inte gjort de senaste åren. Knäckäppelkakan gör jag då och då och var gång tänker jag på löständerna och ler stort. Mina föräldrar har slutat röka för längesedan men mamma avskyr fortfarande att laga mat.
Evas knäck-äppelkaka
5-6 skalade äppel
100 gram smör
1 dl socker
2 dl havregryn
1 dl finhackade hasselnötter
Sätt ugnen på 175 grader, skär äpplena i skivor och lägg i en ugnsfast form. Smält smöret i en kastrull och rör ner socker, hasselnötter och gryn, låt det koka tills sockret har smält och häll sedan smeten ovanpå äpplena. Grädda mitt i ugnen i cirka 25 minuter. Garanterat gott och går oftast att äta utan större problem. Servera med vaniljsås.
