Ibland tar det lite tid innan man kommer på vad man vill göra i livet.
Ibland tar det lite tid innan man kommer på vad man vill göra i livet.
I tjugoårsåldern trodde jag att när jag fyllt fyrtio skulle livet vara färdigt och jag skulle bara avverka resterande år. Numera skrattar jag hjärtligt när jag tänker på den filosofin.
För ett halvår sedan berättade chefen att det skulle bli för-ändringar på jobbet, i mina ögon till något som inte var lika bra. Först deppade jag i sex timmar, sedan kom jag på att nu har jag chansen! Inga barn att försörja, ingen man att ta hänsyn till – jag skulle kunna göra något som jag verkligen brann för.
Missförstå mig inte, jag gillar mitt nuvarande arbete. Ändå var det något som sa mig att jag kunde göra mer kreativa saker än att sitta på rumpan och stirra på datorskärmarna framför mig. Något har pockat under flera år och vips hade jag bestämt mig för att gå en utbildning till massageterapeut. Jag anmälde mig, betalade kursavgiften och på Alla Hjärtans Dag åkte jag till Malmö och den första kursdagen.
Eftersom jag inte har speciellt mycket pengar att spendera valde jag att sova över på skolan, min största rädsla var att andra över-nattare skulle vara unga människor som ville festa nätterna igenom. Själv vill jag gärna krypa ner i bingen vid midnatt. Fast inte behövde jag vara rädd! Förvånad fick jag höra av mina två kurs-kamrater, som skulle sova över, att nu var det nog dags. Då var klockan nio på kvällen.
I sällskap med kursarna och ett skelett sov jag på en madrass i ett industriområde i Malmö.
Jag längtade hem till Bromölla, jag frös och jag kunde förstås inte somna så tidigt. Rören susade, skelettet skramlade och jag såg själv ut som ett sådant när jag vaknade.
Kursen hålls varannan helg och det blev en övernattning den här gången, längre fram sträcker sig utbildningen från lördag till och med måndag. På grund av allt nytt och spänningen inför starten fick jag migrän på söndagen, jag höll ut i skolan men på centralen i Malmö gick det inte längre. Jag drog mig långt bort på perrongen för att kräkas i en papperskorg.
Fast inte fick jag vara ifred, det kom en liten invandrarkvinna och frågade om tåget gick till Hässle-holm.
Jag svarade artigt, tog mina väskor och drog mig bort från henne – jag orkade inte förklara – och medan iskalla vindar svepte fram, jag frös som en hund, kräktes jag i en papperskorg.
”Fattas bara att det kommer en uteliggare och samlar burkar”, tänkte jag när spyorna landade på några ölburkar som låg överst. Gissa! Det kom en prydlig man med en mössa från Lacoste och rotade runt, han tog burkarna, skakade av mina spyor och gick vidare.
Den söndagen var allt emot mig.
På tåget tänkte jag att några tröstens ord inte hade varit fel, därför ringde jag min dotter. Hon om någon vet hur eländig jag är när migränen slår till, självklart var hon inte hemma. Det var hemskt synd om mig då och jag bestämde att kursen skulle jag inte fortsätta även om den hade kostat mig alla mina sparpengar.
Ett dygn senare var jag frisk igen och nu längtar jag till nästa kurstillfälle och tills att börja massera som elev. Det ska nog gå bra att sova med ett skelett och kursare som vill krypa till kojs klockan 21.
Jag ska bli massageterapeut och livet har börjat på nytt igen, tro inte att det slutar efter 40 – det börjar på riktigt efter 50.
Eva P
