Att cykla är något jag verkligen gillar.
Lantmäteriet och jag
Att cykla är något jag verkligen gillar. Min mamma låter ibland lite förvånad när jag hellre cyklar till henne än blir hämtad, men om jag bara slipper snö och regn så väljer jag min cykel.
Några gånger varje år brukar jag ta fram min terrängkarta och välja nya vägar, ibland blir det till trakten runt Näsum, några gånger ut på Listerlandet eller ner mot Tollarp. Det krävs en ledig dag, kaffe på termos, smörgåsar, vatten och allra helst någon att hälsa på efter halva sträckan.
I år gick min första utflykt efter karta till Ryssberget där jag skulle träffa en familj som köpt sommarhus i Drögsperyd. Jag såg verkligen fram emot turen, solen strålade och jag hade en hel ledig lördag framför mig dessutom kunde jag dyka upp precis när jag ville. Inget klockslag stressade mig.
I förväg hade jag valt ut en ny rutt och för att överraska skulle jag komma bakvägen, det fanns nämligen en skogsväg utmärkt på kartan som gick fram till sommarhuset. ”Ring en stund innan du är framme så kollar vi efter dig”, sa Carin. Själv smålog jag när jag i mitt inre kunde se dem stå och titta nedåt backen medan jag skulle dyka upp bakifrån som en riktig överraskning.
På Böckmans köpte jag fyra mandelbullar innan jag gav mig iväg. Vid Barnakälla vek jag in på Leingarydvägen för att sedan svänga vänster mot Hagstad. Någonstans i Axeltorp förlorade jag kontrollen över var jag befann mig. Fast det visste jag inte själv. Jag följde kartan och när jag hade cyklat fram och tillbaka fyra gånger på en liten brant skogsväg, utan att hitta den stig som skulle leda mig till Enegylet, var jag ordentligt arg. Nedför skenade cykeln och jag kände att min sista stund var kommen medan uppför resulterade i massor av svett, mjölksyra i benen och myggbett på armarna och i ansiktet.
”När jag kommer hem ska jag ringa Lantmäteriet”, svor jag högt så att skogfåglarna tystnade och flydde i panik. För jag var helt och fast övertygad om att det var Lantmäteriet som inte kunde rita kartor. De hade fel och jag rätt.
Till slut gav jag upp och tänkte att jag nog skulle kunna hitta ett alternativ och gav mig på nytt iväg efter kartan. Att ta den vanliga landsvägen till Drögsperyd var helt otänkbart. Jag skulle komma från bakvägen och överraska! Till slut hittade jag en skogsväg som hette ”Enegylevägen”, fast då hade jag gett upp kartan för längesedan. Ändå tändes ett litet hopp, i alla fall tills jag insåg att vägen gick i en nästan perfekt cirkel.
Efter fyra mil på Ryssberget satte jag mig på en sten och drack upp kaffet, de fyra mandelbullarna som jag skulle överraska familjen med åt jag upp som tröst i min besvikelse över att jag faktiskt var vilse. Jag erkände för mig själv att jag inte visste var jag var och beslutade att välja de vägar som ledde nedåt.
Till slut var jag framme vid några hus och utanför ett fanns en man och en kvinna, han var döv och hon kunde inte läsa kartan men med gemensamma krafter förstod jag att jag befann mig i Agerum – det vill säga en bit in i Blekinge. Då var det bara till att vända och ytterligare en gång cykla uppför berget. Till slut kom jag fram till familjen. En bit innan ringde jag men det fanns ingen täckning och någon överraskning blev det inte eftersom de inte såg varifrån jag kom.
Jag avstod att ringa Lantmäteriet när jag kom hem, visserligen var jag övertygad om att de inte kunde ritade kartor men jag insåg också att jag var ute på hal is. Jag visste ju inte exakt var jag hade varit! Totalt cyklade jag 6,9 mil. Nästa år kommer jag alla gånger att cykla vilse igen och omigen förbanna Lantmäteriet som inte kan rita kartor.
Ibland lär man sig aldrig!
