Jul igen…

Inte vet jag hur det går till men
för vart år går det allt snabbare.
Först är det vår, sedan kommer
midsommar och innan jag hinner
blinka och sortera semesterkorten
är det jul. Igen! Hur går det till?

När jag var liten kom min pappa alltid hem med egenhändigt huggen gran dagen innan julafton.
Det var en av dem som vi hade planterat när familjen köpte hus och jag förstår nu, som vuxen, att min far – förstås – ville behålla de bästa för att se dem växa till något stort och ståtligt.
Han kom nämligen varje år med en hörngran, den absolut mest snedväxta
som gick att finna och där det var glesare mellan grenarna än det är trafikstockningar i Bromölla.

Min bror och jag satt vid köks- fönstret och väntade. När pappa dök upp hämtade vi mamma och så gick vi i samladtrupp till trappan.
Varje år höll jag och brorsan andan för vi anade nog att det återigen skulle vara en hörngran som mamma inte godkände.
”Snurra på granen så att jag får
se”, sa mamma.
Pappa – ja han lutade granen
bakåt, åt vänster och höger och
sa ”men den är väl lagom och bra”. Snurrade den gjorde han inte.
Vi tyckte mamma var en klok kvinna som genomskådade hans tricks, första granen varje år fick sina grenar kapade till ris att ha på farstutrappan.
Sedan fick min pappa ge sig iväg för att leta en ny gran.
Blev den bättre? Nej, varje år
hade vi en hörngran med ett fåtal grenar, vi gjorde vårt bästa
genom att hänga på alla jul- dekorationer vi kunde hitta.
Oftast barrade den redan första
kvällen.

När min dotter Sara var runt tio- årsåldern fick hon, det för
henne stolta, uppdraget att köpa en gran.
Med hundra kronor i en börs och arbetshandskar som jag lånat av pappa traskade hon iväg tillsammans
med grannflickan och mina för- maningar om ”en liten gran,
det är viktigt att det är en liten
gran” ringandes i öronen.
Hon kom hem med en på dryga två meter.
En stor, tjock, silvergran. Det var då jag skaffade mig en yxa för här är en kvinna som reder sig själv.
Jag bodde i en lägenhet och ute på luftgången yxade jag och yxade och yxade och när jag hållit på i timmar och stammen fortfarande var för stor för julgransfoten,var all julstämning borta.
Sara tittade ut då och då och frågade ”hur går det,mamma” medan jag röt ”in med dig”.
Till slut fick jag ner stammen i foten men det räckte inte, granen var för hög.

Skam den som ger sig, jag tog yxan
och kapade toppen elegant med ett enda hugg. Kanske lite väl långt ner…
”Mamma”, utbrast Sara men tystande när hon såg mitt exalterade
ansikte. Gran hade vi men hur den såg ut kan nog ingen föreställa sig. En mycket bred och stabil silvergran som var rejält kapad både uppe och nere.
Det var den festligaste julen vi någonsin haft, vi skrattade konstant åt granen.
Min bror däremot följde i
min fars fotspår. För något år
sedan firade vi julen hos honom och mitt upp i julklappsutdelningen
började deras gran luta betänkligt. Jag virade ett band om grantoppen
och fäste det i en skena för
spotlights i taket.
Jag är ju en driftig kvinna! Det var då jag såg det – min bror hade en hörngran!

Numera har jag en plastgran.
Jag duschar och klär den dagen före julafton. Det är en aning bekvämare och ger tid över till annat som att berätta historier om familjens tidigare granar.

God Jul!
Eva P

PS Ett varmt tack till alla –
okända och kända – som så rart
och fint har sagt snälla saker
om mina kåserier. Jag blir lika
glad varenda gång det inträffar.Tack!