Fotboll

OS är över och vi led nog alla med Susanna Kallur som fälldes av ett hinder. På min arbetsplats är de flesta intresserade av sport och framför allt fotboll.

OS är över och vi led nog alla med Susanna Kallur som fälldes av ett hinder. På min arbetsplats är de flesta intresserade av sport och framför allt fotboll.

Ibland tänker jag att det hade varit roligt att skämta och heja på fel lag. Jag menar inte när det svenska landslaget spelar för då hade ingen någonsin mer tilltalat mig, utan de allsvenska lagen eller ännu värre – lagen i engelska ligan.
Grabbar som inte hör till vår avdelning dyker upp då och då för att smila mot mina manliga jobbar-kompisar samtidigt som de viftar nonchalant med en mugg kaffe där emblemet på ett fotbollslag tydligt syns. Då vet jag att det blir en hård dag eftersom mina kollegors favoritlag har förlorat.

När Sverige spelade en VM-match i somras kom Martin till jobbet i full Sverigemundering med till-hörande flagga och målat ansikte. Förstår ni vilken fotbollsvärld jag lever i?
För någon vecka sedan hade jag en utställning tillsammans med Birgitta och Josephine.
En av Birgittas närmaste vänner kom i sällskap med sin man, de är fantastiskt trevliga människor och vi diskuterade bilderna, drack kaffe och småpratade när helt plötsligt mannen sa ”nu går jag vidare till nästa ställe”. Själv trodde jag att det var till en annan utställning, men så var det inte – det var dags för fotboll.

Min granne är aktiv i något av Bromöllas alla fotbollslag, jag träffar honom i trappen flera gånger i veckan och han är alltid klädd i deras träningsoverall.
Är det inte A- eller B-laget så är det barnbarnets fotbollsträning eller match han ska iväg på. Faktum är att förutom den gången när han stod i mitt kök iförd kalsonger och t-shirt, har jag aldrig sett honom klädd i något annat än denna träningsoverall.

Min släkts födelsedagar firas beroende på när byns fotbollslag ska spela sina matcher. ”Nej, det går inte för då är det match och pappa kan inte komma”, säger mamma och så bläddrar vi vidare i våra almanackor.
Jag är uppvuxen i en liten by med 500 invånare där fotbollslaget skapades innan byn ens fanns på plats. Min far var kassör, min farbror var ordförande, min kusin klippte gräsmattorn, min bror var målvakt och nästan alla kvinnor i byn spelade i damlaget och de som inte var med i laget sålde korv, lotter och kaffe. Jodå, jag spelade också men jag lyckades aldrig förstå offside och till slut tröttnade jag.

I byn fanns en lanthandel och fotbollsplanen – inget annat.
Fotbollen innebar inte enbart själva spelandet utan det ordnades fester, loppmarknad och resor. I stort sett alla var på något sätt engagerade i föreningen.
När det var match stod gubbarna och hängde på rätt sida, själv var jag mer intresserad av godis och läsk som såldes i kiosken. På den tiden kunde gubbarna skrika saker åt domaren, det var ”j-a domare” och ”är du blind, domar-j-l” – den stackars domaren fick stå ut med mycket.
Nu i efterhand är det lätt att tänka sig att de var komna av ett speciellt släkte, det är ju onekligen en aning perverst att stå ut med dessa skällsord och otidigheter.

Ändå är det fotbollen som förenar. Det spelas över hela världen och till och med den minst ointresserade har någon gång nuddat en fotboll om inget annat för att kicka till ett barn. Egentligen borde alla tokiga presidenter och kungar spela fotboll istället för att kriga, när två länder är oense kan de sätta ihop fotbollslag från respektive land och spela en av-görande match. Domaren skulle självklart vara FN:s general-sekreterare – det hela skulle spara både tid, pengar och liv.

Åter till byns förening. Jag fick lära mig mycket via föreningen – jag blev lite hårdare i sinnet när jag tog en lårkaka som en utmaning istället för att gråta och jag blev lite fullare på en av festarna. Det var en annan tjej i byn som hade träffat en sofistikerad man, han blandade äggtoddy – något som jag aldrig i hela livet hade smakat. Jag hade sett männen blada grogg på lördagskvällarna och jag visste vad en kaffegök var men äggtoddy hade jag aldrig hört talas om.

En sak är säker, äggtoddy smakar inte alkohol utan sött och gott. Så jag drack och till min kära mammas förtvivlan blev jag berusad inför byns samtliga invånare. Jag fick helt enkelt gå hem och lägga mig.
Fortfarande lever både föreningen och byn, skillnaden är bara att gubbarna inte svär åt domaren utan muttrar i skägget.
Jag dricker gärna äggtoddy men vet vad som kan hända och tar det försiktigt dessutom är jag övertygad om att fotbollen är det som skulle kunna förena hela världen.
Eva P