Bromölla
Jag visste inte så mycket om Lasse Gustavsson innan jag åkte till Humlescenen. Visst hade jag hört om hans historia och sett några bilder på honom, men annars inte mycket mer. Människan jag sedan mötte inne vid scenen var så otroligt varm och framförallt godhjärtad att man kände sig hemma.
Lasse Gustavsson använder en sådan otrolig retorik och talarförmåga så man kan inte annat än ta till det han säger. I föreläsningen jag fick höra tillsammans med de andra ca 225 åskådarna fanns mycket glädje. Sorg fanns också med självklart, men den var inte sorglig. Den var där, den gjorde sig hörd men ändå inte sorgsen. Lasse lyckades förmedla glädje i det någon annan kan ha tyckt vara hopplöst. Hopp var något han nämnde mycket och mål i livet, att aldrig ge upp. Fortsätta kämpa och ta vara på den tiden vi har, för vem vet, det är förmodligen den enda vi får i livet.
Olyckan som den natten förändrade hans liv pratade han en del om och som han sa; ”jag ångrar inte att det hände, jag hade förvisso kunnat vara utan själva olyckan men inte erfarenheten”. Humorn som användes under föreläsningen lockade skratt i hela salen och inte någon lämnade salen uttråkad den kvällen, det kan jag sätta mitt ord på.
En historia vi fick höra handlade om första gången Lasse kunde gå själv efter olyckan. Han hade då inspekterat sjukhusgarderoben och satt sig på en stol där. När personalen sen skulle titta till Lasse var han försvunnen. Självklart satt han fortfarande i garderoben och väntade och lyckades spela vårdpersonalen ett riktigt spratt.
Efter en lysande kväll kramade jag Lasse och gick glad hemåt.
Text & Bild: Veronika Brink
