Eva P: Modiga och tuffa kvinnor finns det gott om.

Tuffa och modiga kvinnor finns det gott om. Jag är en av dem. När jag skulle föda Sara tog jag bussen in till BB för att spara pengar till framtiden, jag har talat inför en fullsatt aula och tyckte det var spännande och jag går till tandläkaren och läkaren utan problem. Men när det gäller Svensk bilprovning är jag ett nervvrak redan tidigt på morgonen.

Det slår aldrig fel – veckan innan det är dags att besiktiga bilen går alltid något sönder. Bromsarna börjar låta märkligt eller som när fläktremmen gick av på väg till besiktningen. Röd i ansiktet av skam kom jag med förklaringen ”det hände på vägen hit”. Den garvade besiktningsmannen tog ingen notis om min förklaring, jag är övertygad om att han hört ursäkter av den kalibern dagligdags. I veckan var det dags igen. Något slog volter i magen på mig och i rena rama nervositeten var jag en timme för tidig. Dessutom blir jag alltid kissnödig när jag är nervös, men vågade inte lämna bilen eftersom den automatiska skylten vilken stund som helst skulle kunna börja blinka med mitt bilnummer. ”Knip, Eva – knip”, tänkte jag hurtfriskt.

Vilken sort av besiktningsman som är värst vet jag inte. Den som hela tiden berättar om felen han hittar, den som muttrar eller den som är helt tyst. Sist pratade han på och jag skämdes. Det finns inget ställe jag skäms på som hos Svensk bilprovning.

– Höger blinkers fungerar inte, säger besiktningsmannen med kall röst och utan att titta på mig.
– Det visste jag inte, piper jag och skäms. En tomat hade varit blek i jämförelse.
– Motorn är lite nervös, fortsätter han och jag tänker att du ska vara glad att den startar över huvud taget

När han gick fram med sin spetsiga hammare rös jag i hela kroppen och tänkte ”måste du slå så förbaskat” samtidigt som jag såg att det singlade rost, som om det vore en takbjälke med husbock. Han drog och slet i däcken. Först vänster fram och sedan höger, när han upptäckte ett klickande ljud på högersidan gick han tillbaka till vänster igen. Då var min puls uppe i hundrafemtio och skammens rodnad hade spridit sig långt ut på öronen.

Det värsta är nog när de provkör bilen. Jag står kvar och lider i väntan på om jag får ta bilen med mig hem över huvud taget. Sedan kommer gubben in, trycker på sin lilla handdator, klickar på kassapparaten och begär trehundra kronor. Därefter är det dags för den stora förnedringen. Protokollet läggs på disken och han förklarar alla punkterna igen så att rodnaden, som hunnit lägga sig en aning, slår på för fullt igen. Jag ser ut som ett stoppljus.

Om det är mer än sju påpekningar slår tårarna till, vem som helst hade mjuknat men inte gubbarna på Svensk bilprovning. De säger ”tack och hej” och sätter tänderna i nästa kund.

När bilen är lagad och tusenlapparna flugit sin kos är det dags för återbesök. Det är inte alltid bilen har blivit godkänd då heller – fast när det väl är över känns det bra. Jag får ju en säker bil med mig hem. Gubbarna på Svensk Bilprovning är nog rätt gulliga i alla fall, tänker jag och blir den där modiga och tuffa kvinnan tills det är dags nästa år.