När Axel Danielson bestämde sig för att dokumentera sina systersöner, tvillingarna Gustav och Oskar Eriksson, under tio års tid var de nio år gamla. Nu, tre år efter inspelningarna avslutats, har filmen visats både på bio och på tv.
– Den ena orsaken till att jag började filma pojkarna var att jag ville skildra deras uppväxt. Trots att de är tvillingar är de väldigt olika – Oskar är kortvuxen och Gustav är normalvuxen. Den andra orsaken var att det blev tekniskt möjligt att genomföra ett sådant projekt när jag skaffade en DV-kamera. Men jag hade verkligen inte en aning om vad jag gav mig in på. Jag var 22 år och pojkarna var 9. Att jag kastade mig in i ett projekt som skulle vara i 10 år berodde på den kombination man har i den åldern som består av outsinlig energi och naivitet. Ingenting är omöjligt, säger Axel.
– Jag hade ingen som helst aning om vad jag gav mig in på, men jag har aldrig ångrat mig, berättar Gustav.
I filmen är det tydligt att Axel frångått alla filmregler och all dramaturgi han lärt sig på Filmhögskolan i Göteborg och bara fokuserat på att ta med de scener som förmedlar något även om de är tagna ur sitt sammanhang.
– Pangpangbröder är en beskrivning av verkligheten, inte en berättelse. En beskrivning visar hur något är, den vidareförmedlar ett uttryck, en tanke, en erfarenhet eller en idé om tillvaron och den är alltid sann. En berättelse behöver däremot inte vara uppriktig, bara den fungerar inom sig själv som berättelse, förklarar Axel.
Det som fångar mig som tittare är just det att den inte liknar någon annan film. Var och en av de 53 scener som filmen består av går att se oberoende av varandra eftersom den inte är uppbyggd som så att man följer ett händelseförlopp och undrar vad som ska hända härnäst.
– Det är lite som YouTube. Filmklipp får miljoner visningar trots att kvalitén är dålig och det står i beskrivningen vad som ska hända. Varför? Jo, för att man vill se hur det ser ut. Det är så jag har tänkt under projektets gång, att jag vill dokumentera tvillingarnas liv precis så som det är. Jag varken framhäver eller döljer Oskars funktionsnedsättning. Det som händer i deras liv ser man, det finns inget dolt budskap som man förväntas att förstå, berättar Axel.
– Det viktigaste budskapet tycker jag är att visa att trots att vi är tvillingar är vi väldigt olika, men oavsett har vi någon gemensam nämnare eftersom vi är syskon, säger Gustav.
För att ett sådant här projekt ska vara möjligt krävs det några överenskommelser. Axel, Gustav och Oskar kom fram till att de under inspelningen inte skulle censurera något, men att pojkarna skulle ha all rätt att välja bort scener de inte var bekväma med när filmen skulle klippas ihop. Faktum är att de i slutändan inte valde bort någonting.
– Det kan bero på att det är inspelat under så lång tid. Om filmen skulle visats precis efter Gustavs första fylla skulle han antagligen tycka att det vore jobbigt, men nu några år senare har han fått en distans till det och då är det inga problem, menar Axel.
– Jag tycker faktiskt att scenen med min första fylla är en av de bästa, jag kan skratta gott åt den idag. En annan favorit är när jag och Oskar bråkar om vem som egentligen har ett liv. Jag går på honom ganska hårt men inser till slut att det är jag som är osäker på mitt liv och inte vet vad jag vill göra. Min syn på Oskar förändrades efter det, berättar Gustav.
Att klippa ihop filmen tog två år istället för sex månader. När de efter ett år hade en färdigklippt film kände Axel att något inte stämde.
– Jag tycker att det är viktigt att man verkligen får upplevelsen att pojkarna betraktas med samma blick, att de blir hela människor och att man nästan glömmer Oskars funktionshinder, att båda ges en jämbördig bild som hela människor. Med allt vad det innebär av dåliga och bra sidor. Jag kände att filmen inte var helt sann. Scenerna vi hade valt ut fick Gustav att framstå som den snälla fågelkillen och Oskar som den tuffa och arga. Det stämmer inte med verkligheten, vi hade sållat bort allt för många scener där de gav uttryck för sina personligheter. Jag bestämde mig för att börja om från början och nu är jag nöjd, säger Axel.
– Det är lite tråkigt nu när allt är slut. Jag saknar inte kameran men jag saknar Axel. Man är som olika personer när man är med olika människor och när jag i 16-17-årsåldern hade det som tuffast med mig själv var det Axel som kände mig bäst eftersom han alltid fanns där. Jag tycker om Axel och jag är stolt över honom, ler Gustav.
Efter att jag sett Pangpang-bröder och lyssnat på vad Axel och Gustav berättat kring filmen står det klart att vem som helst, som har någonting att visa, beskriva eller berätta, kan göra film.
Text: Emma Jönsson, Alice Barnholdt
Foto: Alice Barnholdt, Press
