Det pratas mycket om jämställdhet nuförtiden. Den moderne mannen ska också sköta hushållssysslorna, det är inte något som enbart kvinnan skall ansvara för längre. Detta tänkte jag hålla stenhårt på när jag flyttade ihop med min kille. ”Du skall göra hälften av jobbet”, förkunnade jag för den nya moderna mannen. Aldrig i mitt liv att jag skulle göra mer än honom av hushållsarbetet.
Men det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Förra veckan stod den moderna mannen tafatt i köket och skulle koka potatis, för att för en gångs skull servera mig en måltid. Efter halva koktiden utbrast han: ”Men… Jag glömde skala dem! Vad gör jag nu?” Med sammanbitna tänder bad jag honom gå ut medan jag fick skala de väldigt slippriga halvmjuka potatisarna. Han hade inte kokat potatis sen det var nypotatis och den inte behövde skalas. Anledningen till att jag inte tvingade min kära kille skala är att om han skulle gjort det skulle det tagit minst dubbel så lång tid och jag var faktiskt väldigt hungrig.
De gångerna min kille har tvättat kan man nog räkna på en hand. Själva tvättandet har skötts utan anmärkningar, förutom att han lade mina strumpbyxor bland tröjorna så jag inte hittade dem när jag skulle ha använda dem. Men det kan jag leva med. Något som var lite jobbigare var att vi fick ett seriöst brev från hyresvärden några dagar efter att min kille varit i tvättstugan där det stod att en granne klagat på vår städning i tvättstugan. Jo visst. Vår städning. Ha ha ha.
Jag har ibland försökt få den moderna mannen att städa i lägenheten när jag inte varit hemma och därmed inte kan övervaka det hela med min örnblick. Det har gått sådär. Den moderne mannen anser sig vara klar när han dammsugit våra 50 kvadratmeter, något som kanske tar 20 minuter. När jag kom hem låg fortfarande veckans reklamblad kvar på bordet, klädhögen på stolen i sovrummet var kvar och smulorna på köksbordet låg orörda sen jag lämnade lägenheten. Bara att börja plocka i ordning och lägga tillbaka, hänga upp, lägga in och allt det där tråkiga som tar tid. ”Men jag såg faktiskt inte…”, säger han till sitt försvar.
Min kille diskar faktiskt ganska ofta. De gånger då vi inte har bråttom kan jag faktiskt överlämna disken åt honom. För han diskar väldigt, väldigt långsamt. När jag frågar honom om han inte kan öka takten lite svarar han att det är som att gå, det är jobbigare att göra det snabbare. Ibland tar jag över disken för jag vill att vi ska ägna oss åt roligare saker. Eller, ve och fasa – ibland tar jag över för jag tycker synd om pojkspolingen som får ägna halva kvällen åt att diska ett par tallrikar. Feministen i mig gråter. En gång skulle min kille handla ensam för det visade sig att min cykel hade punktering. Jag gav honom listan på grejer han skulle köpa och han cyklade iväg. Efter en stund kom han hem med famnen full av varor. Han hade glömt ta med sig kassar. Jag har nolltolerans mot att köpa plastkassar, dyrt, onödigt och inte särskilt miljövänligt. Jag har drillat min kille till detta tänk, och han hade således inte köpt någon kasse. Duktigt! När jag skulle packa in varorna på dess rätta ställe tar jag förvånat upp ett paket med ruccolasallad. ”Varför har du köpt sallad?” frågar jag min moderna man. ”Det stod sallad på listan…”. Ja, det kanske det gjorde men i min värld är sallad bara en förkortning på grönsaker i allmänhet. ”Men ååååh!” suckar jag, ”vi brukar väl aldrig köpa ruccolasallad?”. ”Jag vet väl inte!” säger han förnärmat. Nä, just det. För min sambo är ingen modern man.
av Ida Nielsen
