Under hela våren har jag åkt till och från Malmö. Varannan helg har min cykel stått parkerad i cykelstället utanför stationen och var gång jag återvänt till Bromölla har jag tänkt religiösa tankar i kombination med ”låt cykeln vara kvar”. Den har stått kvar…
Min cykel är viktig för mig, som andra nyttjar sina bilar nyttjar jag min cykel.
Ok, jag tar bara en säck med 50 liter jord åt gången men jag storhandlar, cyklar till havet, cyklar till mina föräldrar, cyklar till stationen – ja, jag cyklar
nästan vart jag än ska.
Dröm om min förvåning när jag kom ut i måndagsmorse och cykeln var borta. Någon hade stulit min cykel! Det finns inget fel med Bromölla, mer än dessa eländiga cykeltjuvar. Ett år efter att jag flyttat till Bromölla blev min röda cykel stulen, mitt på ljusa dagen en söndag i april. Den här gången var det utanför mitt hus. Det var bara till att konstatera faktum.
På konditoriet pyste jag ut min frustration hos Favoritkonditorissan, sedan ringde jag Polisen som talade om att jag inte fick lov att hämnas om jag hittade cykeltjuven – jag får faktiskt inte ens ta tillbaka min egen cykel!
Sekreteraren har kört runt i Bromölla och letat medan jag promenerat till skolor, stationen och andra ställen för att se om någon möjligen har varit vänlig att ställa min cykel någonstans. Några dagar senare fick jag låna en cykel av min mamma.
Det är moster Vivans tvåhjuling, hon dog för tio år sedan och mamma fick ärva den. ”Den är lättcyklad”, sa min pappa när han vinglande provcyklade hemma på gården, farligt nära det vita syrenträdet som min bror planterade i
ett tillfälligt rus av nostalgi. Jag tänkte att det där köper jag inte. Den lyx jag har i mitt liv är mitt tjusiga badkar och en bra cykel, resten får gärna vara standard.
Därför var det svårt att känna glädje över en gammal cykel. Dessutom är pappa kortare än jag och har inte samma vana att cykla. En stabil Crescent med nyaste tekniken är – ja,betydligt mer lättcyklad än moster Vivans där sadeln rör sig för varje tramptag trots att jag spänt muttern för kung och fosterland och där sadelstången är omöjlig att spänna och därför sjunker allt längre ner för vart hundrade meter. Den kasar så långt ner att jag nästan har knäna vid hakan, då får jag stanna och dra upp den igen.
Jag är lång, 180 ståtliga centimeter, och med den gamla sortens cyklar ser jag ut som en häst på barncykel. Fast jag lovar, trots allt detta är jag glad över att det fanns en att låna. Däremot avskyr jag att någon – en jäkla bov och bandit, en cykeltjuv – trampar runt på min cykel. En cykel som jag har betalat för!
Dessutom är jag rädd om mina grejor. Cykeln var fem år men det fanns inte en skråma på den förutom cykelkorgen som var lite ”ving” efter att den blåst omkull i höstas när det stormade.
Försäkringsbolaget sa ”tyvärr, vi ersätter din cykel med 800 kronor”. En ny Crescent kostar nästan sextusen och det har jag inte råd med, faktiskt tror jag att en vanlig jobbare inte kan hosta upp sextusen kronor hipp som happ. Kontentan av det hela är att jag avskyr – ja, nästan hatar en person för första gången i mitt liv. Det är cykeltjuven!
Eva P
