Ronnie Bjuvegård – Sveriges bäste skytt
Thommy Bergholts har mött Ronnie Bjuvegård i ett InPåLivet-reportage.
I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Ronnie Bjuvegård som bor på Åbygatan i Bromölla.
Ronnie som bor i sitt barndomshem har hunnit med att bli 58 år och har ett händelserikt liv i musikens värld bakom sig.
Vi slår oss ner i vardagsrummet och Ronnie förklarar hastigt varför så många whiskyflaskor finns uppradade på hyllorna. Förklaringen är att Ronnie på äldre dagar har fått smak på provningar av maltwhisky och att detta har blivit ett av hans många intressen.
Stenkastare och gräddbullstjuv
Mina första frågor handlar om Ronnies barndom och mycket snart går det upp för mig att här har jag med en buse att göra. Ronnie berättar att under uppväxten på Åbygatan blev han gatans tuffing och ler lite grand när han berättar om gräddbullsstölden borta vid nuvarande Elimkyrkan. Där fanns förr en gräddbullsfabrik och gräddbullarna som stod på plåtar över natten i källaren fick inte vara ifred för den unge Spjuvergård, förlåt Bjuvegård.
Ett vanligt nöje vara att ligga i bakhåll för grannskapets unga töser. När de cyklade förbi brukade stenarna fara omkring efter dem och träffa både cykel och de snabbt trampande benen.
”Kanske för att få lite uppmärksamhet av dem man egentligen tyckte om,” säger Ronnie lite skamset och berättar om den gången han skulle kontrollera om en av grannskapets katter kunde flyga. Sagt och gjort. Den stackars katten släpptes från tredje våningen, men till Ronnies förtret ville den inte alls flyga utan damp rakt ner i marken. Försiktigt frågar jag om katten klarade sig och till min lättnad var svaret positivt.
Mycket av Ronnies beteende i unga år vill han beskriva som nyfikenhet och sökande efter svar på olika frågor. Sökandet efter kunskap i skolan blev sökande efter andra saker och betyget C i både kristendomskunskap och uppförande skrevs med stora bokstäver in i betygsboken till föräldrarnas stora förtvivlan.
Musiken lockade
Det började egentligen med att Ronnie hade fattat tycke till en flicka som hade börjat spela trummor på en kurs i ABF: s regi. Nu ville Ronnie också börja. Inte för att han speciellt intresserad av trummor, nej han var mest intresserad av flickan.
Flickan slutade att trumma, men Ronnie blev kvar. Snart fick han som 13-åring följa med pappa Wiking ut och spela i bygdegårdarna. Pappan var dragspelare och det var i Wikings kvartett han gjorde sin första spelning i Östra Sönnarslövs Folkets hus.
Nu började en karriär som musiker på allvar.
Trummis i Matz Ronnies
Eftersom Ronnie umgicks med bröderna Tom och Mats Ringberg i Matz Ronnies orkester dröjde det inte länge förrän Ronnie var ordinarie i den välkända dansorkestern från Bromölla.
Det blev turnéer runt om i södra Sverige och till och med en skivinspelning.
Rikskända dansbandet Tobbes fick höra talas om den duktige trummisen. 1972 började Ronnie att på heltid spela trummor i Tobbes och det blev turnéer över hela landet. Lönen var tre gånger högre än han hade haft på sitt tidigare jobb på Ifö Sanitär i Bromölla.
Det blev några händelserika år i kändisvärlden. Han blev personligt bekant med Kicki Danielsson, fick en kram av Agneta Fältskog, träffade Cornelis Wreeswijk och Monica Zetterlund bara för att nämna några. Det blev nonstop-spelningar med kända dansband som Ingemar Nordströms och Telstars. En gång spelade han med Arne Färm, vilket han ser som ett speciellt kärt minne.
En period spelade Ronnie i Berth Idoffs orkester. Men allt har sin tid. Autografskrivandet, kändisvärlden och resorna fick ge vika för ett mer ordnat liv. Ronnie lämnade dansbandssvängen och började leva ett mer normalt liv.
”Många av mina kompisar dukade under. Det är ett hårt liv där bland annat spriten tar sin tribut.”
Skyttekungen
Jag vet att det är en dubbelfaldig svensk mästare som sitter framför mig. Ronnie är nämligen svensk mästare i liggande banskytte och blev svensk seniormästare 1996. I somras upprepade han bravaden och tituleras nu svensk veteranmästare. Detta med prickskytte har följt honom genom livet. Från att ha kastat prick med sten på cyklande småflickor på sin barndoms gata har han som vuxen flyttat sina talanger till de stora arenorna med att i stället skjuta prick med sitt mausergevär. Hela huset översvämmas av medaljer och priser och antalet vunna tävlingar har Ronnie sedan länge tappat räkningen på.
Mötte kärleken på nätet
I två år har de varit tillsammans, Ronnie och hans särbo Inga-Britt. Det började med att som tidsfördriv sitta framför datorn och prata med kvinnor för att kanske hitta någon att dela livet med. Plötsligt fanns hon där, flickan från Hammar. De bestämdes att träffas på neutral mark. Ekohallen en lördag verkade vara en rimlig mötesplats tyckte de bägge, men ingen av dem kunde bärga sig, utan de träffades samma kväll i Kristianstad på en restaurang. Sedan dess har de varit ihop varenda ledig stund. ”Inte en sten han har kastat på mig än i alla fall,” säger Inga-Britt och kramar om Ronnie.
Ronnie berättar om sin passion för orgeljazz och funkmusik. Egentligen föredrar han den sortens musik framför dansbandsmusik. Men ännu idag skulle han utan problem kunna hoppa in i en dansorkester om någon behöver en trummis.
Jag lämnar Åbygatan där lugnet sedan länge har lagt sig. Här finns inga stenkastande pojkar längre, inte ens den gamla damen med rollator jag möter på hemvägen ser särdeles farlig ut.
