Ove Johnsson, särling och riksoriginal.

Thommy Bergholts har mött Ove Johnsson i ett InPåLivet-reportage.

Diktarkungen från Lister.

Ove Johnsson, mest känd för sitt omfattande skaldande och sina debattlystna insändare i lokalpressen, är den första personen vi besöker i vår nya satsning på djuplodande reportage om ovanliga levnadsöden.

Stå-upp-komiker.

Ove, som föddes i Hosaby på Listerlandet på självaste Nobeldagen för 73 år sedan
visar sig snart ha många sidor.
Den mest okända är nog hans nya karriär som stå-upp-komiker, där han redan har rönt en del framgångar. Den lille gossen som redan som tolvåring närde en önskan om att få bli präst. Som barn brukade han låna sin mors svarta långkappa och på lek anordnade han både högmässor och begravningar.

Ville ta sitt liv.

Det stod klart att som liten drabbades Ove av barnförlamning vilket gjorde att han fick stora problem med sin gång.
Hånad av sina skolkamrater på grund av sitt handikapp led han sig igenom de sju åren i Hosaby skola. Med stor bitterhet i rösten berättar han om förnedringen när han fick sitta i mitten likt en majstång, medan de andra eleverna dansade i ring runt honom.

Ove var ett ljushuvud i skolan, men familjen var för fattig att skicka honom till högre studier, vilket var hans stora önskan. Det fanns bara råd att finansiera en av de fem barnens studier och det blev hans äldre bror Gert som fick den förmånen.
Fattigdomen framstod som tydligast då den torftiga matsäcken med de med lingonsylt bredda smörgåsarna gömdes undan så att de rika bondbarnen med sina feta skinksmörgåsar inte skulle göra narr.

Brodern utbildade sig till fil mag, medan Ove efter diverse ströjobb som bland annat lådspikare hamnade på Anders Nilssons skofabrik i Sölvesborg. Där vantrivdes han, blev folkskygg och gick in i en djup och svår ungdomsdepression.
Han ville dö och funderade på att ta sitt liv, men vågade inte.
Ove menar att han har mano-depressiva drag som fortfarande sitter i, men har på äldre dagar lärt sig att hantera sina demoner.

”Jag har blivit hånad och betraktad som byfåne. Men jag har skrivit sex böcker och tusentals dikter!”

Kvinnohatare.

Tallparken, som var traktens dansställe när Ove var ung, besöktes livligt. Ove som inte kunde dansa på grund av sitt handikapp blev alltid den som fick stå där själv när kamraterna virvlade runt på dansgolvet. Ingen kvinna ville ha honom och han bestämde sig för att då kunde det kvitta. Han kunde klara sig utan kvinnfolk och en misstänksamhet mot kvinnor, som växte till hat, formade sig i den unge mannen.

Med en glimt i ögat påstår han ändå att några små korta förälskelser har det blivit på äldre dagar från diktande kvinnor.
Glimten övergår snart i vemod då han menar att hans ungdomsår med den ständiga pressen i skolan och mobbningen från de kvinnor han försökte intressera har satt djupa spår i honom.

Hatt-Ove.

Sven Nilsson Hattmakare var hans farfars farfars namn. Hattmakare var ett båtsnamn och av den anledningen har Ove blivit känd som Hatt-Ove.
Många har sett det som ett öknamn och ungdomar skrikit i kör när han passerat.
”Hatt-Ove, Hatt-Ove, Hatt-Ove…
Smädelserna rinner numera av honom och han bryr sig inte längre om vad de kallar honom.
Öknamnen har varit många genom åren och många har betraktat honom som både en arbetsskygg människa och en byfåne.

Ove fick på grund av sitt handikapp i tidig ålder förtidspension och har sedan dess utvecklat sin litterära begåvning. Det har blivit tusentals dikter och sex böcker. Den första boken kom ut 1973 och bär titeln Och hedmarken blommar.

Med pennan som vapen.

”Det sitter ett litet barn i hjärtats kammare och gråter,” citerar Ove en känd diktare. Det är så han ofta känner sig. Som ett litet vekt gråtande barn.
Han trivs bäst då han ute i någon skog på Listerlandet får sätta sig på en stubbe och vänta på att dikterna kommer till honom.
Då ser han troll och huldror komma ut ur sina gömmor, då skriver han som besatt. Fyra dikter i veckan är ingen ovanlig produktion av denne säregne man.

Riksorginal.

Efter att ha blivit uppmärksammad i boken De ovanliga av Åke Mokvist titulerar sig Ove numera som riksorginal. Efter att boken kom ut har Ove blivit känd långt utanför Blekinges gränser.
I vårt samtal dyker det hela tiden upp Oves fasta kristna tro, vilken har följt honom hela livet.
Ove berättar att han till sist blev prästvigd, dock utanför den Svenska Kyrkan.

”Det är gott om plats i himmelriket eftersom folk inte är tillräckligt kristna,” säger Ove när vi skiljs åt.

Jag lämnar en ensam man.
En man som i hela sitt liv har blivit hånad för sitt handikapp.
En man som skriver fyra dikter i veckan, en man som inte passar in i det vanliga samhället.
En särling, en drömmare, en bohem.
En ovanlig man.

text och bilder:
Thommy Bergholts