Birgitta Agrell – poeten från Gualöv.
I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Birgitta Agrell som har kämpat för upprättelse och ett nytt liv.
I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Birgitta Agrell som bor i Gualöv.
Birgitta föddes för 44 år sedan i Bromölla. Hennes mamma arbetade som lokalvårdare på Iföverken medan pappan var snickare på LB-Hus.
Birgitta har en historia att berätta. En historia som började i hennes barndom, en historia som handlar om utanförskap, mobbning och utsatthet.
Dvärgväxt
Birgitta föddes under dramatiska omständigheter. Hon höll på att dö av andningssvårigheter redan vid födseln, men läkarna lyckades rädda henne till livet. Föräldrarna döpte henne redan efter tre veckor, ingen visste ju om hon skulle överleva. Så småningom stabiliserades hennes tillstånd och Birgitta växte upp precis som alla andra barn, med ett undantag. Hon stannade i växten och medan hennes jämnåriga blev längre och längre, stod det klart att Birgitta drabbats av hormonstörningar och helt enkelt hade slutat att växa.
Nu började en tuff period.
Birgitta kände sig som en försökskanin när hon varvade tabletter med sprutor för att få fart på tillväxthormonerna. Till slut lyckades läkarna hitta botemedel och sakta men säkert tog växande fart igen.
Mobbad i skolan.
På grund av hennes korta växt blev hon kallad ”Dvärgen” i skolan. ”Citronen” var ett annat öknamn hon fick höra. Tiden på Alvikenskolan i Bromölla blev ett helvete. Retad för sin kortväxthet trycktes hennes självförtroende ner. Rasterna tillbringade hon för det mesta inlåst på skolans toalett. Där fick hon i alla fall vara ifred. Varken lärare eller rektorer uppfattade hur illa läget var för den lilla flickan och efter nio långa år kom hon äntligen ifrån den miljö som var på väg att knäcka henne.
Klassad som förståndshandikappad
Nu började en ny tid. Birgitta började på Hemteknisk Linje i Sölvesborg. Det gick ett år, sedan stannade jorden, allt blev ett kaos. Allt omkring henne rasade i och med att hennes mor och gick bort.
Kort därefter gick också hennes mormor och morfar samma väg. Modern, som tillsammans med morföräldrarna alltid varit hennes stora stöd bara försvann ur hennes liv. De som i de svåra stunderna hade gett henne all kärlek var nu borta för alltid. Birgitta tvingades sluta skolan och togs in på barnungdomspsyket i Kristianstad.
Hon var inne i en djup depression och mådde fruktansvärt dåligt. På ungdomspsyket gjordes en utredning av Birgitta och hon fick en stämpel på sig som skulle sitta kvar i åtskilliga år framöver.
Hon fick diagnosen att hon var lätt förståndshandikappad och utvecklingsstörd. Nu blev hon i princip tvångsintagen på Norrängsskolan i Hässleholm, som var en skola för just förståndshandikappade och utvecklingsstörda.
”Det var som ett fängelse. Här satt jag i fyra månader i ett vitmålat rum med en säng och ett bord. Det var inget liv att leva,” säger Birgitta och minns tillbaka.
Genom ingående psykologtester konstaterades det 1996 att Birgitta hade fått en feldiagnos och fyra år senare får Birgitta tillbaks alla sina journaler
från de instutioner hon varit på.
Skuld på halv miljon
Efter en period i Hässleholm kom så småningom Birgitta till Kristianstad där det ordnades arbete till henne som sömmerska på Samhall Lavi. Här stannade hon i två år och efter ett tag träffade hon en man som hon flyttade ihop med. De bägge förlovade sig och flyttade ihop i en lägenhet i en sydsvensk stad och nu började Birgitta tro på framtiden.
Förhållandet höll inte, priset blev en ekonomisk och känslomässig smäll. Birgitta kände sig grundlurad och med en skuld med sig på nästan en halv miljon kronor flyttade hon till Hässleholm.
”Jag var blåögd och ett lätt offer,” säger Birgitta och berättar att hon var totalt utmärglad och vägde endast 37 kilo då hon kom till Hässleholm. I lägenheten i Hässleholm var hon helt apatisk och visste inte hur hon skulle gå vidare. Som hjälp hade hon en ”hemmahosare” som hjälpte henne med dagliga sysslor.
”Hemmahosaren” hette Gunilla, och det var hon som först förstod att Birgittas diagnos måste vara fel. ”Själv visste jag inte hur jag skulle gå vidare. Gunilla blev vägvisaren till mitt nya liv. Hon visade på porten ut till livet.”
Rättvisan segrar
I oktober 1996 fick Birgitta träffa en psykolog i Kristianstad. Efter ordentliga psykologtester konstaterades det att den diagnos som hade ställts femton år tidigare var felaktig. Birgitta var varken förståndshandikappad eller utvecklingsstörd.
Birgitta fick klarhet i det rättsövergrepp som hade skett och drabbat henne så hårt. Det var för sent att ta igen det hon missat i utbildning, arbete och socialt liv. Nu ville hon ta upp kampen för att få upprättelse för alla de svåra åren.
Nu var det dags att också laga alla känslorna inombords. Birgitta kontaktade en advokat, men snart stod det klart att hon inte hade rätt till rättshjälp. Likväl driver Birgitta sin sak vidare för att få ersättning för de förlorade åren.
Den största segern hitintills är att hon år 2000 fick tillbaks alla sina journaler ifrån de instanser hon varit på. Birgitta har också blivit beviljad skuldsanering och tvingas leva på existensminimum i ytterligare några år.
Poet
Idag lever Birgitta ett nytt liv. Hon kämpar fortfarande för upprättelse, men idag har solen tittat in i hennes liv. Idag har hon planer för framtiden. Tre diktböcker har hon gett ut och snart ställer hon ut sina diktsamlingar på biblioteket i Bromölla. Den senaste diktsamlingen heter ”Fri”, en titel som passar in på Birgittas nuvarande liv. Hon har även långt gångna planer på att starta en förening som skall bära namnet Föreningen för feldiagnostiserade i Sverige. Jag lämnar Birgitta med insikten om hur lätt det är att hamna fel. Att under ogynnsamma omständigheter bli stämplad för livet och hur svårt det kan vara att komma tillbaks.
Solen tittar fram och letar sig sakta fram över gårdsplanen när jag ser henne lyfta handen till farväl.
Reportage och foto: Thommy Bergholts