Begravningstal & Skratt
I förra veckan fyllde min far och dotter år, eftersom jag är en matlagningsglad människa erbjöd jag mig att fixa maten. Pappa betalade, mamma handlade och jag lagade – en rättvis fördelning enligt min åsikt.
Därför skulle jag möta mamma på ICA fredagen innan festen, jag skulle hjälpa henne att handla de rätta varorna. Vi skulle träffas i förbutiken klockan elva, men hon var inte där. ”Märkligt”, tänkte jag eftersom hon alltid annars är i tid. Jag ställde mig utanför och väntade men ingen mamma kom. Till slut gick jag in och ringde henne men fick inget svar. Vid det här laget var jag helt övertygad om att det hade hänt något och jag kastade mig på cykeln och trampade iväg för att se om jag kunde bistå.
Svetten lackade, att cykla i en vinterjacka är varmt. Tårarna brände bakom ögonlocken medan jag för varje tramptag blev mer och mer övertygad att det värsta hade hänt. När jag kom fram till Nymölla var begravningstalet klart.
Det var då jag kom på att det kanske hade varit bättre att vänta på ICA och därför vände jag tillbaka mot Bromölla. Mycket riktigt – där stod mamma! Hon hade kommit innan elva och gått in för att börja handla. Jag var ordentligt uppskakad över tron att vara föräldralös under någon timme, så vi satte oss och tog en fika.
Min mammas kusin dök upp och vi småpratade en stund, jag tror att Kusinen såg att jag inte hade samlat ihop mig, hon är nämligen en mycket klok människa.
”I dag har jag fått min säng lagad”, sa hon. ”Jasså, var den trasig”, undrade jag? Hon berättade att hon jämt var kall om fötterna och en natt hade hon inte kunnat somna på grund av detta. I byrån en bit från sängen fanns raggsockorna, det var bara det att när hon böjde sig ner för att dra ut lådan tappade hon balansen och i fallet greppade efter sänggaveln. Gaveln gav vika och Kusinen satt där mitt i natten och visste inte riktigt hur hon skulle göra. Till slut släppte hon sänggaveln, som hon hade haft i ett fast grepp medan hon funderade, det var bara det att den landade på hennes lilltå.
Vid det här laget frustade både jag och mamma av skratt. ”Var sov du den natten”, undrade jag. Kusinen berättade att hon hade rättat till kuddarna, dragit på sig raggsockorna och sedan lagt sig ner i den trasiga sängen. ”Huvudet högt och benen lågt, jag har aldrig sovit så gott”, sa hon. Nästa dag hade hon satt en köksstol under fotändan, som på så sätt kom högre upp än huvudändan. ”Det gick bra det också och jag har sovit gott hela tiden”, fortsatte hon.
Både jag och mamma skrattade så att vi kiknade och om igen kunde jag konstatera att ett gott skratt suddar bort hemskheter, begravningstal och upprörda känslor.
