Innan nyår skaffade jag en ny almanacka – eller agenda som det numera kallas. Det är något speciellt med ett nytt år, det är då jag tar nya tag och lite mer rejäla avstamp.
När jag skulle föra in födelsedagarna för släkten stannade jag upp i augusti och tänkte ”hur mycket fyller jag egentligen”? Till slut fick jag sitta och räkna ut 2010 minus 1956 och kunde konstatera att det var dags för mig att fylla 54 år. Ändå satt jag kvar och funderade på fullaste allvar om jag verkligen hade fyllt 53 och var hade den födelsedagen tagit vägen i så fall. Mina känslor sa att något 53 aldrig hade funnits och att åren faktiskt försvinner i allt snabbare takt, medan mitt förnuft sa att visst hade jag kalas när jag fyllde år i somras och tiden kan inte gå fortare nu än förr i tiden. Då gick allt långsamt. Sommarloven kändes som oändliga och varje dag var fylld av en blå himmel och strålande sol. Vi cyklade till Landön där vi fördrev våra dagar med att bada, det var långt innan den stora campingen kom till. Där fanns en liten kiosk och om jag hade tur hade jag fått pengar av mamma och kunde köpa glass. Ute vid bryggan fanns ”stora stenen” och från den dök vi om och om igen. Vattnet var klart, djupt, salt och fint – det var långt innan någon kände till algblomning. I dag vågar jag inte ens tänka på stenen för om jag tar ett bad där igen får jag alla gånger leta ordentligt eftersom den troligen inte alls är speciellt stor. Karin på Landön visade mig ett äventyr, hon berättade hur jag kunde gå ut till Lindö. Det fanns en sandbank som låg någon decimeter under vattenytan och på den gick man ut till ön. Små sandspättor kittlande under fötterna och det var det farligaste som fanns i min barndom. På vintern var det snö. Alltid snö och med blå himmel och strålande sol. Vi åkte på gamla korkmattor nerför backarna som på den tiden var stora och branta – i dag är de knappt mycket mer än en jordhög. Snödrivorna var enorma och när min lillebror skulle födas en tidig vår 1963 hade pappa en traktor som plogade ner till vårt hus varje dag. Ja, det plogades varje dag! Numera ser vi snö några gånger varje vinter och den blir snabbt smutsig och full av grus – ja, max någon decimeter mot mina barndomsvintrar där drivorna var meterhöga, kristallvita och fulla av glitter! Då frös bäcken som rann utanför huset och vi ordnade hockey- och konståkningstävlingar. Visserligen var den inte ens en meter bred men som jag minns fanns det stora ytor att åka på! Ibland, när hösten hade varit blöt, blev det små sjöar ute på åkrarna och när det frusit kunde vi åka på dem. Med åldern har jag förändrats, fattas bara annat! Jag tycker att livet är bättre nu, men jag har även hamnat i den ålder där jag berättar om somrar och vintrar som var mycket bättre förr i tiden. Däremot känner jag allt större motstånd när det är förändringar på gång. Varför ska det som fungerar ändras? Min chef, Eskil, bestämde sig föra att gå i en tidig pension. Vi firade som vanligt med smörgåstårta och han fick sötsaker, vin och ett presentkort i en affär där man kan köpa kläder för joggare (han är ute ränner titt som tätt skulle min mamma ha sagt). Dagen efter kom det ett mail om att han hade han tagit form av en ny skepnad som överviktig, berusad löpare i nya kläder. Själv vill jag inte ha någon ny chef, jag vill ha den gamle kvar annars kan det vara. Jag är inte emot förändringar, bara de inte berör mig och om jag i så fall själv får bestämma!
Text: Eva P e-post
eva.persson@bromolla.info
Eva P
