Alla känner alla

När jag flyttade till Bromölla trodde ingen att jag skulle trivas, inte jag själv heller för den delen.

Trots allt var det värt att prova och jag tog chansen, till allas förvåning är jag fortfarande kvar.

”Alla känner alla” är ett välkänt uttryck och det har jag hört både avigt och rätt sedan jag flyttade hit. Jag håller inte alls med om det och tycker att det låter som ett skällsord och en aning nedvärderande – det är ett uttryck som ofta yttras slentrianmässigt. Ok, det finns kopplingar både hit och dit men vad är det för fel i det?

Min kollega på tidningen har en mamma vars bästa kompis är mamma till en bekant till mig. På mitt vanliga jobb är en kollegas mormor vän till mig. I detta kan jag inte se något som helst problem.

Tvärtom, att bo i ett lagom stort samhälle har många rara fördelar. När jag kommer till ICA och Anneli står i förbutiken och inte är upptagen av en kund hojtar hon ofta ”hejsan, Eva”. Det gör mig glad och jag ler stort. På Böckmans Konditori finns min favoritkonditorissa (stava det baklänges om ni kan), när jag kommer dit för att fika eller köpa bröd säger hon ”hej Eva”. Ingen av de här två kvinnorna är några jag känner närmare, men jag har handlat av dem, bytt några ord och på den vägen är det.

Till skillnad mot Stockholm där jag en tidig morgon hälsade glatt på en grabb som jag köpte frimärke av. ”Tack, och ha en riktigt bra dag”, sa jag varvid han stirrade på mig som om han sett en utomjording.

I Bromölla kan man handla fin keramik hos Birthe, det gjorde jag mellan jul och nyår. När jag någon vecka senare stannade för att titta i skyltfönstret, öppnade hon butiksdörren och undrade om det jag köpt passade i mitt hem. Kan någon se något som helst fel i det? I somras kom jag ut från min port och på balkongen i huset mitt emot satt Inga, jag vinkade och hon vinkade tillbaka – trots att vi inte känner varandra. Det kallar jag att bo på en ort med charm.

När jag själv blir pensionär ska jag sitta på balkongen och titta på människor, jag kommer noga att notera vem som har köpt en ny kappa, om någon har fått nytt sällskap eller har högklackade skor på sig. Jag ska vinka när jag känner för det och om någon mot förmodan struntar i att vinka tillbaka ska jag tuta i min mistlur som min älsklingselektriker ska montera på mitt balkongräcke.

Att alla känner alla är inte sant över huvudtaget. Däremot finns det en stor charm, en värme och rikedom i kopplingar och bekantskaper som uppstår i ett mindre samhälle. Jag stormtrivs och kommer att fortsätta heja på Anneli, favoritkonditorissan, människor jag möter och jag kommer alltid att vinka till Inga när hon sitter på sin balkong.