För snart 30 år sedan skrev Mauro Scocco låten ”Till dom ensamma” som är en hjärtskärande och tröstande låt till dom som lever i ensamhet.
Ensamheten i låten syftade inte på följder av ett virus som innefattar karantän, ofrivillig isolering, eller det faktum att kramar kan vara vassare än armbågar. Men i nuvarande verklighet är det däremot så och till dom ensamma behövs nu mer än bara en låt.
Vi alla gissar nog att både den fysiska och psykosociala hälsan på gruppnivå tyvärr kommer att ha blivit sämre när denna pandemin så småningom summeras.
I mitt arbete som personlig tränare får jag ofta förtroendet att hjälpa folk som mår dåligt, att vara fysiskt inkapabel till att göra det man vill, ex att inte kunna gå, jogga, spela fotboll eller lyfta något ovanför huvudet utan smärta är några exempel där hinder i ens fysiska förmåga kan leda till ett sämre mående.
Men jag har även, innan denna pandemi, fått hjälpa personer där ensamheten har varit deras största faktor bakom beslutet att ta min hjälp, och sannolikt kan jag framöver behöva finnas där för betydligt fler som lider av sviterna ifrån ensamheten.
Resonemang, baserat på evolutionen, gör att vi ser människan som ett flockdjur och i flocken får vi det mesta av den trygghet och kärlek som vi psykosocialt behöver.
Men hur funkar det för dom som idag är ensamma och satta i isolering? Deras flock var kanske på gymmet, i arbetslaget eller kanske fanns den vid boule-banan?
Det är inte bara en person som går in i denna kategorin även om det hade varit illa nog. Det är väldigt många som idag lider enormt i sin ensamhet, av sin ensamhet och jag hoppas innerligt att det sätts in åtgärder för att motverka detta så snart som möjligt via digitala substitut och senare via verklig och fysisk socialisering.
Detta är en uppmaning till beslutsfattare i landet, att se och ta hand om alla dom som inte är hemma med någon som frågar hur det är…för denna texten är till dom.
Text: Tony Ohlsson
