Världen
Är passion något man föds med eller något man får? Föds man med den där elden som brinner för något eller är det någon som tänder den åt en?
Jag har hört historier om att när jag var liten och ledsen så startade mina föräldrar en film och sen blev jag glad igen. Jag har återberättat en längre version av den historian många gånger till många människor men något jag inte brukar nämna är att jämte mig, där i tv-soffan, så brukade min pappa sitta med. Han var den som slängde på film på min brasa. Det är hans förtjänst att jag brinner för film, det är hans fel att jag är en nörd. Pappa brann kanske framförallt för musik men elden sprakade också för film, kanske mest när han och jag såg film tillsammans. I hela mitt liv så har film varit vår stora grej. Han har visat mig alla sina favoriter, alla klassiker, och vi har upptäckt nya filmer ihop.
Längs med väggarna i vårt hem stod hylla efter hylla fyllda med vita fodral, numrerade med guldfärg. Genom hela sitt liv hade pappa samlat på sig fantastiska historier som han fyllde de vita fodralen med. Hans filmsamling var enorm och han hade mer eller mindre noggrant skrivit ner alla titlar i en liten röd pärm så att vi lätt kunde hitta den filmen vi ville se. Jag minns när vi kollade genom Star wars för första gången i hans lilla etta i Mörrum. Efteråt satt han och jag och försökte bygga alla rymdskeppen i lego. Pappa svor när han trampade på legobitarna. Jag minns hur uppspelt han var när han skulle visa mig en ny film från samlingen som jag hade varit för liten för att se tidigare. Han brukade alltid gömma fodralet av filmen vi skulle se för han visste att jag hade studerat den där röda pärmen till förbannelse. Han ville se min genuina reaktion och inte hur jag hade dömt filmen baserat på titeln. Jag minns våra ”heliga fredagar”. Vi var båda alltid hemma klockan 18.00 för att kolla på veckans nya avsnitt av Stargate. Han brukade köpa med något godis eller dillchips från jobbet för att vi skulle fira att det var fredag och Stargate.
Jag vet inte om han hade planerat det men det var genom detta som pappa gav mig min riktning i livet. Vi spekulerade hur filmskaparna lyckades med sin filmmagi. Vi diskuterade varför vissa filmer är bättre än andra och vad det är som gör filmerna bra. Jag kan fortfarande höra ljudet du gav ifrån dig varje gång något häftigt hände på skärmen framför oss. Nästan som om man spelade upp en ugglas läte baklänges. Det var ett ljud jag hörde speciellt mycket när vi gick på bio. Den stora skärmen och det mäktiga ljudet har alltid förstärkt upplevelsen för både han och mig. Jag kan inte ens räkna så många gånger som jag gick på bio med min pappa. Några av de bästa minnena jag har är med pappa framför en film men nu kommer vi aldrig kunna kolla på bio eller se en serie ifrån soffan igen. Jag kommer aldrig få höra det där uggle-ljudet igen.
Jag tror inte att jag föddes med den här elden, jag tror att min pappa tände den åt mig. Den brinner varmt och har gjort det i hela mitt liv. Jag ska jobba hårt för att få elden att växa sig starkare och även om pappa inte längre är här för att hjälpa mig hålla den vid liv så hade den aldrig brunnit utan honom.
En av de sista konversationerna jag hade med min pappa var faktiskt om texterna jag skriver i den här tidningen. Jag har skrivit om vad som händer hos Nördvänligt i flera år nu och jag berättade för honom att jag först nu hade samlat ihop alla texterna. Det är mycket material och vi pratade lite om att jag kanske kunde göra något med allt jag har skrivit. En bok kanske? Vi pratade också om vad jag skulle skriva nästa gång men föga visste jag att jag skulle skriva det här.
Sov gott pappa, jag hade inte varit den jag är utan dig. Du var världens bästa pappa.
Text: Alexander Lewin
Foto: privat
