Ett 20-tal elever från Blekinges Folkhögskola ställer ut förra terminens konstalster.
Då de förra året firade ett jubileum, att Blekinges Folkhögskola har funnits i Bräkne-Hoby i ett hundra år, och att Folkhögskolan i Blekinge, som tidigare låg i Ronneby, har funnits i ett hundrafemtio år.
Kulturhuset drivs sedan 2014 av kulturgruppen i föreningen ”Bygd i samverkan”, och arrangerar flera utställningar per år, i den gamla robusta stenbyggnaden, som tidigare hyste både bank och telegraf. Och omges av den vackra Svenmanska parken.
Utställningen kan man se och uppleva fram till den 16 februari och den börjar med Peter Markurth signifikativa blandteknik av ett barn med dystopiska undertoner med titeln ”Der Neues Mench”. Den tyska grammatiken ändras för att markera att människan inte är fullfärdig. Temat för konsteleverna är att gestalta och jämföra åren mellan 1919 till 2019. En del elever tolkar temat med ett historiskt tittskåp, vilket Nadja Kallin som i sin målning ”Sökande efter en plats att få finnas”. Väljer att leka med enkla monokroma färgfält och låter en nutida migrationsfamilj möta en typisk svensk familj som utvandrade för över hundra år sedan. Tidslinjen i motivet går här över till en gemensam verklighet.
Mandie Axelsson som också förmedlar en tidsaxel, i en och samma oljemålning, kallar den för ”Spelrum”. Hon har noggrant jobbat med detaljer och utsökt återgivet dammodet figurativt genom ett århundrade och avslutar med ett porträtt i förgrunden av en person som ser ut att lida av psykisk ohälsa. – Många människor låter idag det ytliga spela en allt för stor roll, även om del av oss vågar prata öppet om livets existentiella frågor, säger Mandie allvarsamt men med ett leende. På motsatta väggen hänger den iögonfallande målningen ”Kvinnofabriken”. En besk kommentar till hur kvinnor i historien alltid har stöpts i samma form. – På övre delen av målningen är kvinnor ofta livfulla och självständiga men stoppas in i en sorts kvarn och kommer sedan ut, alla identisk lika med ett och samma skönhetsideal, förklarar Sara Helgefalk.
Andra väljer att måla utvecklingen under århundradet i två motsatsbilder som Rose-Marie Jonasson.
Med sina spännande torrpasteller, jämför hon hur fattiga barn från förra sekelskiftet hade det med hur välnärda barn, som statistiskt idag har 536 leksaker. Där hon fint lyckas fånga upp barnens utmärglade ansikten och gosedjurens mjuka trygghetsfaktor. Inga Johnsson bjuder också med sina allt mer subtila nåltovningar på paradoxer, där hon ställer ett monokulturellt gult Rapsfält från 2019 mot hur en Rågåker såg ut 1919 med sin mångfald av bl.a. vallmo och blåklint. Dessutom skapar Inga med sin teknik skiftningar som framträder i en tredimensionell rumslighet. Även Agneta Wadman har med sitt respektlösa måleri lyckas spegla tydliga historiska skillnader med sina akrylmålningar där hon låter allmogen med dåtidens hästkraft plöja, framför industrisamhällets storslagna skorstenar.
Kerstin Gustavssons olydiga expressionism men ändå välkoordinerad i sin helhet inger mig hopp där en fågelfilur i oljemålningen ser ut att tillsammans med titeln ”Världen av levande energi” vara startklar att flyga vidare till verklighetens möjligheter. Förändringarna i samhället syns också i keramiken av Gunnel Englund Berlin. Hon har med stengodslera skapat en mjuk intonation, kallad ”Föräldrakärlek”, av en könslös förälder som ömsint biter sig fast i sitt barn och låter sina armar likt en orm slingra sig runt sitt älskade barn. – Först så tänkte jag att det skulle vara en mamma men idag kan det lika väl vara en pappa, säger Gunnel insiktsfullt, som anser att kärleken är en tidlös preferens.
