Året är 1969 i Los Angeles och nöjesbranschen håller på att förvandlas för gott. Tv-stjärnan Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman Cliff Booth (Brad Pitt) försöker göra comeback i ett Hollywood de inte längre känner igen.
Det här är Quentin Tarantinos nionde film. Jag har alltid tyckt att hans filmer har varit coola. Han har en morbid humor och ett stort intresse för splattervåld. Även gamla klassiska spagettiwesterns ligger denna nördiga regissör varmt om hjärtat och ibland även starka kvinnliga hämnarkaraktärer. Den svenska kultklassikern “Thriller – en grym film” med ingen mindre än pinuppan Christina Lindberg i den avklädda huvudrollen sägs vara en av hans favoritfilmer och en stor inspirationskälla. En rapp dialog brukar också vara ett kännetecken i hans filmer och en fetish för närbilder på avklädda kvinnofötter. Samt en nördighet för historiska referenser till de filmer han gillar.
Mitt första möte med Tarantinos filmer skedde via “Pulp Fiction (1994)” som jag hade svårt för till en början för att den inte berättade sin story i rätt kronologisk ordning. Men senare vande jag mig vid filmer med en omkastad storyline och tyckte att det var en cool film med morbid humor, ett bra soundtrack och en minnesvärd dialog. “Reservoir Dogs” som kom två år tidigare fastnade jag sedan för. Därefter har “Kill Bill” filmerna varit favoriter även om jag lite grann har gillat de på tok för långa filmerna “Inglourious Basterds”, “The Hateful Eight” och “Django Unchained”.
“Once Upon a Time in Hollywood” är som ett litet vykort ifrån drömfabriken kryddat med en morbid humor och alla de kännetecken man kan förvänta sig av en Quentin Tarantino film. Den har en bra kronologisk storyline, en stjärnspäckad casting som levererar oneliners som får mig att skratta och även en och annan närbild på avklädda kvinnofötter vilket är obligatoriskt i en Tarantinofilm. Mest briljerar Leonardo DiCaprio och Brad Pitt i huvudrollsduon. DiCaprio roar som den forna westernhjälten med dåligt självförtroende och Brad Pitt som hans vapendragande stuntman kompletterar honom bra. Margot Robbie, Al Pacino och Bruce Dern är några av filmens kända birollsinnehavare som briljerar. Men det är som just ett tidsdokument över hur Hollywood såg ut i slutet av 60-talet och i början av 70-talet som filmen imponerar.
På ett nördigt vis låter Tarantino kända namn så som Bruce Lee, Sharon Tate, Roman Polanski, Steve McQueen och Charles Manson dyka upp som karaktärer för att sammanfläta storyn. Detta ger historien den udd som får intresset att hållas vid liv i en nästan 3 timmar lång speltid som annars skulle ha kunnat bli tråkig. Men jag blev trollbunden av denna lilla inblick vi fick i drömfabrikens dåtida klimat som ett tidstypiskt soundtrack skänker den rätta känslan till. Sammanfattningsvis så är “Once Upon a Time in Hollywood” en typisk Quentin Tarantino film. Man kan se den som ett efterlängtat paket man öppnar med ett historiskt omslagspapper och ett innehåll av humor, våld, splatter och en rapp dialog.
Är du ett Tarantino fan så lär du bli nöjd och är du inte det så får du en skön inblick i Hollywoods 70-tals era. Quentin Tarantinos enligt mig bästa film hittills. Mitt betyg till filmen “Once Upon a Time in Hollywood” är en stark fyra av fem möjliga.
Det här är Quentin Tarantinos nionde film. Jag har alltid tyckt att hans filmer har varit coola. Han har en morbid humor och ett stort intresse för splattervåld. Även gamla klassiska spagettiwesterns ligger denna nördiga regissör varmt om hjärtat och ibland även starka kvinnliga hämnarkaraktärer. Den svenska kultklassikern “Thriller – en grym film” med ingen mindre än pinuppan Christina Lindberg i den avklädda huvudrollen sägs vara en av hans favoritfilmer och en stor inspirationskälla. En rapp dialog brukar också vara ett kännetecken i hans filmer och en fetish för närbilder på avklädda kvinnofötter. Samt en nördighet för historiska referenser till de filmer han gillar.
Mitt första möte med Tarantinos filmer skedde via “Pulp Fiction (1994)” som jag hade svårt för till en början för att den inte berättade sin story i rätt kronologisk ordning. Men senare vande jag mig vid filmer med en omkastad storyline och tyckte att det var en cool film med morbid humor, ett bra soundtrack och en minnesvärd dialog. “Reservoir Dogs” som kom två år tidigare fastnade jag sedan för. Därefter har “Kill Bill” filmerna varit favoriter även om jag lite grann har gillat de på tok för långa filmerna “Inglourious Basterds”, “The Hateful Eight” och “Django Unchained”.
“Once Upon a Time in Hollywood” är som ett litet vykort ifrån drömfabriken kryddat med en morbid humor och alla de kännetecken man kan förvänta sig av en Quentin Tarantino film. Den har en bra kronologisk storyline, en stjärnspäckad casting som levererar oneliners som får mig att skratta och även en och annan närbild på avklädda kvinnofötter vilket är obligatoriskt i en Tarantinofilm. Mest briljerar Leonardo DiCaprio och Brad Pitt i huvudrollsduon. DiCaprio roar som den forna westernhjälten med dåligt självförtroende och Brad Pitt som hans vapendragande stuntman kompletterar honom bra. Margot Robbie, Al Pacino och Bruce Dern är några av filmens kända birollsinnehavare som briljerar. Men det är som just ett tidsdokument över hur Hollywood såg ut i slutet av 60-talet och i början av 70-talet som filmen imponerar.
På ett nördigt vis låter Tarantino kända namn så som Bruce Lee, Sharon Tate, Roman Polanski, Steve McQueen och Charles Manson dyka upp som karaktärer för att sammanfläta storyn. Detta ger historien den udd som får intresset att hållas vid liv i en nästan 3 timmar lång speltid som annars skulle ha kunnat bli tråkig. Men jag blev trollbunden av denna lilla inblick vi fick i drömfabrikens dåtida klimat som ett tidstypiskt soundtrack skänker den rätta känslan till. Sammanfattningsvis så är “Once Upon a Time in Hollywood” en typisk Quentin Tarantino film. Man kan se den som ett efterlängtat paket man öppnar med ett historiskt omslagspapper och ett innehåll av humor, våld, splatter och en rapp dialog.
Är du ett Tarantino fan så lär du bli nöjd och är du inte det så får du en skön inblick i Hollywoods 70-tals era. Quentin Tarantinos enligt mig bästa film hittills. Mitt betyg till filmen “Once Upon a Time in Hollywood” är en stark fyra av fem möjliga.
Text: Paul Karlsson
Foto: Sony Pictures Entertainment
Foto: Sony Pictures Entertainment
