NOSTALGI OCH MUSIK I GYLLENE TIDER FILMEN “SOMMARTIDER”

Filmen berättar den sanslösa historien bakom det legendariska svenska bandet Gyllene Tider som kommit att bli en av vår tids största popsensationer.

Per Gessle (Valdemar Wahlbeck) är skolans ambitiösa outsider i gymnasiet i Halmstad som finner en gemenskap och vänner för livet genom musiken med MP, Micke, Anders och Göran. Trots motgångar och jantelag kämpar bandet målmedvetet och får i början av åttiotalet sitt stora genombrott med sina effektiva refränger och kärleksfulla texter om livet i en småstad. Biopics är en sensation som har gått hem med blandat resultat när det kommer till amerikanska filmer. Ibland blir det mäktigt och storslaget så att man som åskådare rycks med i de populära sångerna. Det är välspelat och genomtänkt. Ibland blir det dessvärre framstressat och mindre planerat. I somliga fall känns det lite väl publikfriande och tillrättalagt. I Sverige har det gjorts många försök också under de senaste åren. Cornelis Vreeswijk och Ted Gärdestad är bara två exempel på sådana svenska filmer. Cornelis filmen hade upplägget att alla vet vem artisten är. Därav behövdes inget djup kring vem han var tyckte filmskaparen. Ted filmen däremot var mer publikfriande med lika många välkända låtar, men den filmen bar också på ett mörker av psykisk ohälsa som gjorde att filmen gick mot ett mörkt, men väntat olyckligt slut. Sedan finns det exempel på filmer där man gjort manus av kända svenska artisters sånger. Håkan Hellström och Tomas Ledin är två artister som fått sådana filmer där fiktiva karaktärer skapats och målats ut med artistens välkända texter och båda de filmerna blev framgångsrika. Så vilket recept man väljer för biopicfilmen kan vara avgörande och givetvis spelar det en stor roll hur insatt och intresserad man är av artistens karriär och musik. I mitt fall så är inte jag ett vidare stort fan av Gyllene Tider eller Per Gessle. Roxette och det Per har gjort ihop med Marie Fredriksson är mer min grej. Men obekant är jag inte med Gyllene Tiders låtar. När jag som barn byggde kojor i de småländska skogarna så gick jag faktiskt och nynnade på just låten “Sommartider” som gett titeln åt denna musikfilm.

Filmen “Sommartider” lyckas bli en nostalgitripp som heter duga. Det är en glädjefylld film där glädjen byggs upp av musik. Det finns några tyngre grejer kring Per Gessles pappa och den sjukdom pappan har som är nära att sätta punkt för Gyllene Tiders karriär. En tragedi som är nära att göra att Gyllene Tider slutar att existera som band avhandlas också. Men utöver detta blir det bara musikalisk glädje som lockar till att man nästan sitter i biosalongen och trallar med i de kända låtarna. Skådespelarna som fått äran att spela bandmedlemmarna är inte utseendemässigt lika karaktärerna vilket inte gör något. De gör karaktärerna bra. Levererar dem med humor och värme. Peter Wahlbecks son Valdermar Wahlbeck exempelvis har ett mer annorlunda nästan modellikt utseende vilket inte stör på något vis. De övriga görs av bland annat Lance Hedman Graaf och Phoenix Parnevik som också fungerar bra i sina roller. För egen del så tycker jag även att det är lite stort att vi med den här filmen har fått en ny lokalkändis i min hemstad Karlshamn. Ville Löfgren som spelar Per Gessles bandkollega Mats MP Persson gör det med bravur och det är kemin mellan honom och Valdemar Wahlbeck som blir lite filmens kärna. En extra krydda till filmen blev det att Ville var på biografen i Karlshamn och levererade några förord innan filmen rullade igång på vita duken. Sammanfattningsvis är det vi får en nostalgidoftande resa till det gamla 80-talet och dess musik. Det finns mycket referenser för oss som växte upp under den tidsepoken. Det blev aldrig för ledsamt eller konfliktrikt. Det blev en film om att leva livet och att ha roligt vilket är det som Gyllene Tiders sånger handlar om. Mitt oundvikliga betyg är 4/5 till filmen “Sommartider”.
Text: Paul Karlsson