Fast beslutna att hålla Annabelle borta från att skapa mer förödelse, placerar demonologerna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine (Vera Farmiga) Warren henne i ett låst rum i sitt hem.
En skräckfylld natt väntar dock när Annabelle väcker liv i de onda andarna i rummet som alla har ett mål i sikte – familjen Warrens tioåriga dotter Judy (Mckenna Grace) och hennes vänner. Jag är ett stort fan av “The Conjuring” filmerna som jag tycker att är relativt läskiga i alla fall i den utsträckning att man gärna har sällskap när man ser dem. Den första “Annabelle” installationen var jag inte superimponerad av till en början. Men sedan när prequelen “Annabelle Creation” kom och förklarade den kusliga bakgrunden till historien så började jag att förstå karaktären mer.
Annabelle filmerna är en del av ett större universum som “The Conjuring” filmerna ramar in och den ramberättelse som fängslat mig mest är den om det verklighetsbaserade demonologparet Warren. I “Annabelle Comes Home” får vi följa paret då de tar sig an dockan Annabelle och låser in henne. När de beger sig av hamnar deras dotter i fara då Annabelle och den demon som kanaliseras i dockan tar si g ut. Den kopplingen är verkligen det som gör filmen sevärd. Alltså att man får följa gamla bekanta karaktärer och känner igen sig i “Conjuring” universumet.
Förra gången vi introducerades till den här världen var i filmen “The Nun” som bara levererade en och annan skrämmande scen. Sedan urartade det mest i en historia med en titelkaraktär som inte var så skrämmande hela filmen ut och en massa levande döda som var allt annat än skrämmande. Kopplingen till de andra filmerna glömdes därför bort. Så är inte fallet i “Annabelle Comes Home”.
Men det finns vissa liknande svagheter. När alla demoner flyr ifrån det rum de hålls inlåsta i blir det inte riktigt så mycket psykologisk skräck som man skulle kunna hoppas på. Mest monsterskräck med demoner och en varulv som jagar unga människor som hade kunnat klara sig undan många situationer om bara deras hjärnor användes mer. Men filmen funkar som den skräckfilm den är menad att vara. Den har sina små brister som lappas över av att man märker att filmskaparen har en berättarkärlek för historien, och huset där filmen utspelar sig lockar fram kalla kårar då smygande vålnader jagar filmens karaktärer.
En välförtjänt trea som kunde ha blivit högre utan filmens små brister är mitt betyg till “Annabelle Comes Home”.
En skräckfylld natt väntar dock när Annabelle väcker liv i de onda andarna i rummet som alla har ett mål i sikte – familjen Warrens tioåriga dotter Judy (Mckenna Grace) och hennes vänner. Jag är ett stort fan av “The Conjuring” filmerna som jag tycker att är relativt läskiga i alla fall i den utsträckning att man gärna har sällskap när man ser dem. Den första “Annabelle” installationen var jag inte superimponerad av till en början. Men sedan när prequelen “Annabelle Creation” kom och förklarade den kusliga bakgrunden till historien så började jag att förstå karaktären mer.
Annabelle filmerna är en del av ett större universum som “The Conjuring” filmerna ramar in och den ramberättelse som fängslat mig mest är den om det verklighetsbaserade demonologparet Warren. I “Annabelle Comes Home” får vi följa paret då de tar sig an dockan Annabelle och låser in henne. När de beger sig av hamnar deras dotter i fara då Annabelle och den demon som kanaliseras i dockan tar si g ut. Den kopplingen är verkligen det som gör filmen sevärd. Alltså att man får följa gamla bekanta karaktärer och känner igen sig i “Conjuring” universumet.
Förra gången vi introducerades till den här världen var i filmen “The Nun” som bara levererade en och annan skrämmande scen. Sedan urartade det mest i en historia med en titelkaraktär som inte var så skrämmande hela filmen ut och en massa levande döda som var allt annat än skrämmande. Kopplingen till de andra filmerna glömdes därför bort. Så är inte fallet i “Annabelle Comes Home”.
Men det finns vissa liknande svagheter. När alla demoner flyr ifrån det rum de hålls inlåsta i blir det inte riktigt så mycket psykologisk skräck som man skulle kunna hoppas på. Mest monsterskräck med demoner och en varulv som jagar unga människor som hade kunnat klara sig undan många situationer om bara deras hjärnor användes mer. Men filmen funkar som den skräckfilm den är menad att vara. Den har sina små brister som lappas över av att man märker att filmskaparen har en berättarkärlek för historien, och huset där filmen utspelar sig lockar fram kalla kårar då smygande vålnader jagar filmens karaktärer.
En välförtjänt trea som kunde ha blivit högre utan filmens små brister är mitt betyg till “Annabelle Comes Home”.
Text: Paul Karlsson
Foto: Warner Bros
Foto: Warner Bros
