Bromölla
Skansen
Behovet av att äta ute på något s.k. inneställe i Bromölla var väl inte så påfallande stort under förra seklet och knappast de allra första åren på det innevarande. Det lilla samhället vid den tiden med kanske något hundratal invånare utgjorde ej heller någon metropol för kringliggande fattig landsbygd och resandeström att tala om var väl på den tiden minimal. Men inte förty, det fanns dock en möjlighet att få sig en bit mat på det gamla utskänkningsstället ”Skansen”’ beläget strax söder om den gamla åfåran. Närmare angivet på dagens karta över Bromölla blir det strax intill kommunens brandstation. Starten för gästgivarrörelse på denna plats är höljd i dunkel. De gamla byggnaderna brann ned annandag påsk år 1939 men någon servering med utskänkning hade i varje fall upphört senast år 1904 då den sista innehavarinnan Sissa Frostensson, kallad ”Skansa-Sissan”, gick bort. Mor Sissa lär med järnhård hand ha skött värdshusrörelsen eftersom hennes 14 år yngre make Frosten Frostensson trivdes bäst med att på resande fot forsla posten från Bromölla järnvägsstation efter dess tillkomst år 1874 till Näsum och Jämshög. Med hänsyn till makens ålder kan giftermål ha ingåtts i början på 1860-talet. Gissningsvis kan Mor Sissa ha varit etablerad på platsen tidigare. Ett är emellertid säkert; Då Bromölla invaderades av, om inte vattenrallare så i varje fall vattenvägbyggare, under åren 1870-1874 torde nog rörelsen ha gått med bra förtjänst. De åren pågick nämligen arbetet med byggandet av kanalen.Efter vad undertecknad i yngre år fick berättat av morfadern, den gamle skepparen Per Truedsson på Ivö, vid tiden för byggandet förman därstädes, kunde det gå rätt våldsamt tillväga vid Skansen då jobbarna fått lite för mycket innanför västen. Rejäl och god mat med rikligt flöde lär ha präglat stället.
Skomakarekällaren
Vi kommer in några år på det nya seklet. Från Danmark inflyttade ingenjören A Hermansen hade av dr Nielsen år 1901 förvärvat Arrende AB Ifö Kaolinbruk och det kom igång något av en våldsam industriexpansion som dittills aldrig skådats i det lilla brukssamhället. Manlig arbetskraft, företrädesvis ogifta sökte sig till orten. Hermansen förstod att dessa ungkarlar behövde någonstans att gå till för att få en bit mat. Han inköpte fördenskull ett litet hus vid Storgatan i vilket inrättades en enklare matservering, Huset var beläget ungefär där Bruksgatan ansluter till Storgatan. Tidigare ägaren var en skomakare Holmgren. Efter vad framlidne kassören Nils Anton Svensson på Villa Ena, enligt uppteckning år 1949 har berättat för Brita Åkerblad på Folkminnesarkivet i Lund, skall matstället då ha fått namnet Skomakarekällaren. Enligt samme sagesman hette den förste och ende källarmästaren Collin, dansk till börden.Innan vi går in på detta matställe så först några ord om denne källarmästares meriter. Collin hade anställts som kassör på brukskontoret av ing. Hermansen. Enligt kassör Svensson, då ung kontorist på företaget, var Collin inget vidare, varken som kassör eller bokförare. Det gick lite dåligt för honom. Han avancerade bakåt, kan man säga. Han hade för det mesta besvär med att försöka jämka ihop siffrorna så det passade något så när tills det skulle vara revision. När ing. Hermansen påkallade denna tog Collin fram sin kniv, slipade den och sen raderade han och ändrade så det skulle stämma något så när i böckerna. Så småningom hamnade emellertid Collin på ”Skomakarekällaren”. Där gick han klädd i bonjour med en servett på armen ungefär som en dansk kypare och serverade vilka som kom in där.Kassör Svensson fortsätter: Mat hade de väl inte så mycket, det var mest öl. De slängde fläskbitarna därinne, så de satt fast på väggarna. Av detta kan man förstå att den första tiden var det väl si och så med denna matservering. Collin blev inte gammal där för så kom det en fru Liljedal från Sölvesborg som svarade för matstället en tid. Någon gång, året har tydligen varit 1903, övertog fru Betty Rasmusson, maka till framlidne järnsvarvaren Oskar Rasmusson, rörelsen. Hon drev densamma till 1911 då de flyttade till ett hus vid Smedåkravägen i Ivetofta. För ovannämnda Brita Åkerblad har herr Rasmusson bl. a. berättat att för 1 kr fick man helkost, 3 mål om dagen och kaffe på eftermiddagen.Stället har tydligen varit mycket uppskattat för ett tag var det 30 personer som dagligen åt där. Troligen har sedan rörelsen i detta gamla hus upphört efter-som det tillkommit ett brukshotell i intilliggande fastighet, men om detta se nedan.
Det ”Gamla Hotellet”
Finlands Bryggeri i Kristianstad lät år 1904 uppföra en större byggnad vilken från början kom att inrymmas såväl en större lanthandel som en hotellrörelse. Den sistnämnda drevs av fröken Maria Ströberg ända fram till nedläggningen då det nya Brukshotellet stod färdigt vid Ifötorget år 1935. Fröken Ströberg var en manhaftig kvinna. Hon tjänstgjorde själv som utkastare när någon överförfriskad gäst behövde avlägsnas. Även fullvuxna karlar tog hon i kragen och förpassade utom dörren. Hotellet hade ett bra renommé, men när det nya hade uppförts togs lokalerna i anspråk för andra ändamål. Posten hade sina lokaler där tills den flyttades till det nybyggda Mosaikhuset. Även Ivetofta Sparbank residerade i den gamla hotellbyggnaden för att senare flytta till Br. Anderssons nybyggda affärsfastighet.
Några matserveringar bland de många
Fast det under årens lopp nästan från sekelskiftet funnits tillgång till bra hotell i Bromölla har detta inte hindrat att en och annan drivit matservering i mindre skala. Några ord om duktiga kvinnor som ställt upp inom detta gebit.Där kommunhuset nu är beläget låg bl. a. ett hus i vilket framlidna fru Karolina Andersson hade en speceri- och charkuteriaffär startad år 1916. Framgångsrikt drev hon denna tydligen ända tills hon flyttade in i det år 1954 uppförda Mosaikhuset vid Ifötorget. Enligt vad för ett par år sedan bortgångne trädgårdsarbetaren Hans Wendt har berättat mig skulle fru Andersson i några år fram till 1920 dessutom haft matservering i sitt hus. Priset för tre mål mat om dagen var endast 1:25. En kaffe och rikligt med bröd kostade bara 25 öre. Detta trots att vi då hade kristid.Omkring årsskiftet 1934/35 startades en liten matservering i ett hus beläget på dåvarande Ivetofta 3:50 med adress Villagatan 10. Huset hade långt tidigare byggts av en man vid namn Olsson. Vid tiden då denna servering pågick hyrdes bottenvåningen av från Ron-neby inflyttade änkefrun Sigrid Pettersson. Hennes servering i folkmun kallad ”Matoset” — upphörde emellertid efter några år då hon tillsammans med en på Iföverken verksam svetsare vid namn Nils Åström flyttade från orten.
Hotell Ifö
Liksom i början av seklet stod ortens storindustri under 1930-talets första hälft inför sin mest omfattande industriexpansion. Detta satte sin prägel även på samhället. Det gamla ”Brukshotellet” fyllde kanske inte tidens krav och så uppfördes som förut nämnts ett nytt vid torget. Namnet blev Hotell Ifö. Starten lär ha skett på hösten 1935 och från samma tid drevs det dessutom en biograf i hotellets Skandiabiografen. Denna upphörde 20 år senare i och med Mosaikens tillkomst. Första föreståndarinnan på hotellet var fröken Ida Ahlgren, bördig från Malmö. I tretton år tjänade hon företaget och efterträddes den 1 nov. 1948 av fru Sundgren kommen från Göteborg. Hennes uppehåll av tjänsten varade till någon gång omkring årsskiftet 1954/1955 då källarmästare Arnold Johansson tog vid. Johansson drev med hustrun Greta hotellet till år 1969 varefter Ulf och Rigmor Cederblad övertog rörelsen. När 1970-talet började lida mot sitt slut uppkom fråga om att sälja hotellet eftersom industriföretaget sade sig ej ha behov av detsamma längre. Det erbjöds bl. a. till kommunen som dock ej hade intresse av att förvärva det. Hotellet inköptes istället år 1979 av Sven Andersson, Kristianstad, vilken då även var ägare av restaurangen ”Kantarellen” i Åhus. Han var en framsynt man och förvärvade senare den gamla klassiska verandan från ”Frimus” i Kristianstad. Tillbygge av denna kom så att ske mot Ivögatan. Efter den 15 juni förra året drivs rörelsen av herrarna Carl Nordh och Bo Winger. Dessa förvärvade nämligen nämnt datum hotellet av fru Kerstin Andersson och hennes son Stefan som svarat sedan några år tillbaka för detta efter Sven Anderssons bortgång. Hotellet har även bytt namn till Ifö-Hus. Under många år fram till dess kommunhuset blev färdigt på våren 1964 höll till och med kommunfullmäktige sina sammanträden i Skandiasalen på hotellet. Hotellrörelsen har alltid under de gångna åren präglats av en synnerligen god standard. Densamma synes bli allt bättre och bättre, varför Ifö-Hus med all säkerhet torde kunna räknas in bland våra bästalandsortshotell.
Text & Foto: Ivetofta hembygdsförenings årsskrift 1991 / Eric Rasmusson
