Det är inte så många minnen jag har av min farmor, Bengta Dahlberg, men vad jag fram för allt minns är hennes stora tålamod med mig.
Som barn ställde jag ofta till med mycket och testade ibland de vuxna när det gällde hur olydig jag kunde vara, innan någon satte stopp för min framfart Jag kan inte minnas att farmor var särskilt sträng, även om jag i dag kan tycka att hon kunde ha haft anledning till det. Hon lät mig hållas och då var det ju ingen ide att pröva otillåtna saker, så det var bara att lugna ner sig.
Jag kan fortfarande se min farmor för mig som en åldrad, mager kvinna med håret kammat med mittbena och stramt tillbakadraget samlat i en knut. Farmor dog samma år som jag började skolan. Hon var då lika gammal som jag är nu.
I Bromölla fanns under senare delen av 1800-talet och lite in på 1900-talet ett värdshus, Skansen, som låg i närheten av den nuvarande brandstationen. Jag var bara sex år när Skansen brann ner men har ett svagt minne av huset.
Innehavaren av Skansen hette Sissa Frostensson. Hon kallades även Skansa-Sissa. Hon var gift, hade inga barn och blev tidigt änka.
Vid något tillfälle förärade Peder Dahlberg henne en snusdosa i silver.
Sedan min far dog har det funnits i min ägo fram till förra året, då jag gav den till ett av hans barnbarns barnbarn.
Peder som var min farfar levde 1865-1919.Som ung var farmor trotjänarinna hos mor Sissa. Bengta och Peder var fästfolk (det är lite oklart om de var trolovade, som det hette på den tiden). Bengta var fattig och Peder hade nog inte så mycket pengar han heller, så han bestämde sig för att åka till Amerika (1892) för att tjäna pengar och sedan återvända och gifta sig.
Här hemma väntade Bengta troget, men det blev inte alls som hon hoppats. Peder tjänade visserligen pengar där borta i Amerika, men till Bengtas förtvivlan träffade han en kvinna där, Mathilda Augusta, som han gifte sig med.
Tillsammans fick de en son, som fick namnet Harley (Tillie Gustafssons far). När Harley var ett par år gammal skulle han få ett syskon men både mamman och barnet dog. Peder som lovat sin fru att ta hand om Harley reste tillbaka till Sverige (1902) och med sig hade han då sin lille pojke.
Så återvände Peder till Bengta, som fällt så många tårar för hans skull. De gifte sig och hon tvekade inte att ta hand om Harley.
Peder och Bengta köpte en gård i Grödby för pengar, som Peder tjänat i Amerika, men nu hade också Bengtas situation förändrats, för hon hade ensam fått ärva Sissa, som dog 1904. Värdshuset Skansen hade gått bra och mor Sissa hade tjänat mycket pengar. Peder och Bengta fick nu ett burget hem med vackra möbler, som paret låtit en finsnickare tillverka efter beställning.
Men Peder hade nog ändå svårt att glömma sin första fru, och när hans och Bengtas förstfödda dotter kommit till världen fick hon hennes namn, Mathilda Augusta. Tillsammans fick Peder och Bengta sex barn, bland andra Otto, som var min far.
1919 dog Peder. Tre av barnen gick då fortfarande i skolan. På den tiden fanns ingen änke-
pension och Bengta klarade inte av att på egen hand sköta gården. Hon flyttade därför med barnen till Ivetofta.
Barnen fick byta skola och hamnade i Alvikenskolan (1912-skolan). Man talade inte om mobbing på den tiden, men barnen från Grödby talade en annan dialekt och kände sig ibland “utanför”.
Hur det faktiskt förhöll sig när mina farföräldrar var unga vet jag egentligen inte, men jag har försökt återberätta historien så som min faster Stella
(Svensson) berättat den för mig.
Som barn ställde jag ofta till med mycket och testade ibland de vuxna när det gällde hur olydig jag kunde vara, innan någon satte stopp för min framfart Jag kan inte minnas att farmor var särskilt sträng, även om jag i dag kan tycka att hon kunde ha haft anledning till det. Hon lät mig hållas och då var det ju ingen ide att pröva otillåtna saker, så det var bara att lugna ner sig.
Jag kan fortfarande se min farmor för mig som en åldrad, mager kvinna med håret kammat med mittbena och stramt tillbakadraget samlat i en knut. Farmor dog samma år som jag började skolan. Hon var då lika gammal som jag är nu.
I Bromölla fanns under senare delen av 1800-talet och lite in på 1900-talet ett värdshus, Skansen, som låg i närheten av den nuvarande brandstationen. Jag var bara sex år när Skansen brann ner men har ett svagt minne av huset.
Innehavaren av Skansen hette Sissa Frostensson. Hon kallades även Skansa-Sissa. Hon var gift, hade inga barn och blev tidigt änka.
Vid något tillfälle förärade Peder Dahlberg henne en snusdosa i silver.
Sedan min far dog har det funnits i min ägo fram till förra året, då jag gav den till ett av hans barnbarns barnbarn.
Peder som var min farfar levde 1865-1919.Som ung var farmor trotjänarinna hos mor Sissa. Bengta och Peder var fästfolk (det är lite oklart om de var trolovade, som det hette på den tiden). Bengta var fattig och Peder hade nog inte så mycket pengar han heller, så han bestämde sig för att åka till Amerika (1892) för att tjäna pengar och sedan återvända och gifta sig.
Här hemma väntade Bengta troget, men det blev inte alls som hon hoppats. Peder tjänade visserligen pengar där borta i Amerika, men till Bengtas förtvivlan träffade han en kvinna där, Mathilda Augusta, som han gifte sig med.
Tillsammans fick de en son, som fick namnet Harley (Tillie Gustafssons far). När Harley var ett par år gammal skulle han få ett syskon men både mamman och barnet dog. Peder som lovat sin fru att ta hand om Harley reste tillbaka till Sverige (1902) och med sig hade han då sin lille pojke.
Så återvände Peder till Bengta, som fällt så många tårar för hans skull. De gifte sig och hon tvekade inte att ta hand om Harley.
Peder och Bengta köpte en gård i Grödby för pengar, som Peder tjänat i Amerika, men nu hade också Bengtas situation förändrats, för hon hade ensam fått ärva Sissa, som dog 1904. Värdshuset Skansen hade gått bra och mor Sissa hade tjänat mycket pengar. Peder och Bengta fick nu ett burget hem med vackra möbler, som paret låtit en finsnickare tillverka efter beställning.
Men Peder hade nog ändå svårt att glömma sin första fru, och när hans och Bengtas förstfödda dotter kommit till världen fick hon hennes namn, Mathilda Augusta. Tillsammans fick Peder och Bengta sex barn, bland andra Otto, som var min far.
1919 dog Peder. Tre av barnen gick då fortfarande i skolan. På den tiden fanns ingen änke-
pension och Bengta klarade inte av att på egen hand sköta gården. Hon flyttade därför med barnen till Ivetofta.
Barnen fick byta skola och hamnade i Alvikenskolan (1912-skolan). Man talade inte om mobbing på den tiden, men barnen från Grödby talade en annan dialekt och kände sig ibland “utanför”.
Hur det faktiskt förhöll sig när mina farföräldrar var unga vet jag egentligen inte, men jag har försökt återberätta historien så som min faster Stella
(Svensson) berättat den för mig.
Text: Anita Olsson
/ Ivetofta Hembygdsförening 2005
/ Ivetofta Hembygdsförening 2005
