Näsum
I den röda stugan, som ligger cirka en halv kilometer söder om Ausavreet vid vägen till Åsen bodde i min barn- och ungdom (40- och 50-talen) Hanna Olsson. Hon var född 1870 i huset, som ligger vid vägen, som går från Ausavreet ner till Miljöstationen.
En bror till henne var Otto Andersson, som övertog föräldrahemmet och bodde där. Han kallades vanligen för ”Fiskare-Otto” för att han fiskade i Ivösjön och sålde sedan fisken till de kringboende. Hannas man Bengt Olsson, som arbetade i Ifö-verkens ”Lerhåla” vid Axeltorpsviken, dog i mitten på 1930-talet. De hade fem döttrar och en son, men dessa var då vuxna och hade flyttat från hemmet. Själv bodde jag på gångavstånd från Hanna och det var alltid roligt att gå till henne. Det man först lade märke till hos Hanna var hennes pigga och glittrande ögon. I stugan vilade alltid ett sådant lugn och det hände ibland att när jag satt på hennes soffa så slumrade jag till en stund.
Hanna satt ofta och knöt eller lagade fisknät åt olika fiskare. Ibland fick även vi barn prova på att knyta nät. På vintrarna satt Hanna och stickade vackra vantar. Som hon gav bort till släkt och vänner. En sort var särskilt fina, då de hade en dubbel blomranka på ovansidan. Hon klippte också mattrasor, men det var inte alldeles lätt för henne att hantera den stora ullsaxen. Hon hade nämligen en gång brutit handleden, så den var inte helt kurant. Men hon strävade på och var alltid sysselsatt med något.
På tomten växte äppelträd och något päronträd. Hon tog väl tillvara frukten och torkade det mesta i vedspisens ugn till så kallade ”klöftingar”. Jag tyckte de var goda och alltid fick man en näve ”klöftingar” när man kom dit. ”Päronklöftingarna” var särskilt goda, men de hade hon inte så många av, så det var bara vid särskilt festliga tillfällen som man fick sådana. Min syster Ingeborg var vid ett tillfälle med sin son Ingmar, som då var i femårsåldern, hos Hanna. Hon var upptagen med någon syssla, så Ingmar sa: ”Hemma har vi inga klöftingar”. Han tyckte väl hon dröjde för länge med förplägnaden.
Jag minns också att Hanna gjorde en god enbärsdricka. Hon kom till vår enbacke och bredde ut ett stort skynke under buskarna. Sen slog hon loss bären med en käpp. Då föll väl också barr ner, så det var nog ett jobb att rensa dem när hon kom hem. Hennes syltgurkor var en godsak jag minns.
Tidiga morgnar under den ljusa årstiden gick Hanna ut i skogen och hämtade torra vedpinnar, som hon använde till att koka frukostkaffe på. Under svampsäsongen plockade hon mycket kantareller, som hon sålde och gav bort.
En sak, som min mor var mycket förundrad över, var Hannas syn på åskväder. Medan min mor var mycket rädd för åskväder, så kunde Hanna mitt i natten när det åskade och blixtrade rejält, gå ut på vägen mitt i skogen och stå och beundra åskvädret. Hon sa alltid att det var så majestätiskt.
På vintrarna hade hon många talgoxar runt stugan och de matade hon med osttärningar och havregryn. Fåglarna blev så tama att de kom in till henne när hon öppnade dörren.
I Hannas täppa fanns olika blommor, men hon hade också en ovanlig växt, nämligen vita smultron. Det var en högtid att få några sådana.
I ena hörnet av tomten fanns en jordkällare. Den hade taket i höjd med stengärdsgården intill Alfred Perssons skog. En natt hade Alfreds kor hoppat över gärdsgården och hamnat på taket till källaren. Taket brast och kon hamnade i källaren, men vad jag minns så överlevde kon. Vi barn tyckte det var ett äventyr. På somrarna kom Hannas döttrar och svärsöner hem och storstädade samt reparerade det som behövde lagas. Hon hade också besök av barnbarnen, som två åt gången var hos henne.
När Hanna inte orkade och kunde bo kvar i sin stuga flyttade hon först till sin dotter Olga och hennes man Sture. De bodde i församlingshemmet där Olga skötte städningen och eldade. Därefter flyttade Hanna till sin andra dotter Lilly i Råby och bodde där tills hon avled 1964. Hanna var den mest förnöjda människa, som jag träffat och hon är ett ljust och vackert minne.
En annan händelse, som inträffade före min tid var inspelningen av en del scener av Hannas hus, som var med i filmen ”Kloka gubben”. I filmen bodde ”Kloka gubben”, som spelades av Sigurd Wallèn, i Hannas hus.
Text: Karin Folkesson
Utdrag ur Näsums Hembygds- o Fornminnesförenings årsbok från 2008
