Bromölla/Valje
Huset på bilden har varit mitt föräldrahem sedan en novemberdag 1930. Det var också min mors Augusta Alfridas föräldrahem och här levde hon fram till sin död 1968.
Året var 1951 då jag tog folkskollärarexamen vid Lunds seminarium. Sen blev det att söka plats. I augusti blev det klart att jag fått tjänst i Gualöv. Det var spännande att se, hur det skulle bli.
På andra våningen i skolan fanns en lägenhet till mig på tre rum, hall och kök. Det var mer än jag behövde. Mina föräldrar följde med till Bromölla möbelaffär, där vi köpte säng, skrivbord, fåtölj, köksbord och några stolar. Hushållssaker hade jag fått med mig från hemmet i Tomelilla.
Jag skulle ha klass 5-6, och folkskolan började en vecka tidigare än småskolan, beroende på att de äldre barnen skulle ha potatislov senare på hösten. Lärare för klass 1 var Ester Andersson, för klass 2 Stina Ek. Dessa två bodde också i skolan. Klass 3-4 hade Gurli Ljunghill från Fjälkinge och klass 7 Folke Eden., som var från Lund men bodde i Kristianstad. Han hade bil, en DKW, om jag inte minns fel. Stina Ek var också ny på sin tjänst. Jag minns såväl första gången, som jag såg henne gå över skolgården i mörkblå dräkt. Det klickade nog till då. Eftersom vi var ungefär i samma ålder, kom vi att umgås en hel del. Stina tyckte, att vi kunde äta middag tillsammans, och det var jag tacksam för. Hon var mycket duktig i matlagning, vilket inte jag var.
På lördagar slutade skolan lite tidigare än vanligt. Ofta när vi var i Gualöv på söndagar gjorde vi cykelutfärder tillsammans, t.ex. till Trolle-Ljungby. Där fick man ströva fritt i parken. Naturligtvis tittade vi på Hornet och Pipan, som var utställda i ett fönster på slottet.
Kuslig upplevelse på Ivösjön. Esters man Måns hade en roddbåt vid Ivösjön, som vi fick låna. En kväll var vi ute och rodde och skulle ta oss till en mindre ö. När vi skulle gå i land hördes ett väldigt surrande. Kanske kom det från svärmande bi eller vad det nu kunde vara. Vi vågade inte gå i land utan rodde fortast möjligt därifrån. Jag måste erkänna, att jag inte var någon vidare bra roddare. Det gick lite hit och dit, som Edvard Persson en gång sjöng. Vi hörde också en lom, som har ett kusligt läte. Det började bli mörkt, så vi hade besvär att hitta tillbaka till båtplatsen. Det var skönt, när vi hade fast mark under fötterna igen. Vi trivdes båda bra med våra klasser. Det fanns många flickor i min klass, så jag fick skriva i åtskilliga poesiböcker, vilket var mode då. Det gjorde jag gärna.
Överlärare var Hilding Åhfeldt, som höll till i Håkanryd. Vidare hörde Edenryd och Valje till hans distrikt. Skolstyrelsens ordförande hette Ragnar Rosenberg och bodde i Gualöv.
Allt gick sin gilla gång i skolan. I en nyare byggnad höll småskolan till. Där fanns också gymnastiksal och skolkök. Idrottsplatsen var precis intill skolan, så allt var bra ordnat. En trädgård fanns också. Lite trädgårdsskötsel ingick även i undervisningen.
Vi lärare promenerade ofta tillsammans på rasterna. Det var ett bra sätt att se till eleverna, ett nöje faktiskt. Att gå ensam och vakta är inte alltid så roligt. Det har jag fått uppleva senare.
Här några andra minnen. En gång fick jag ägg av en flicka. Det var tacksamt för en ungkarl som jag. Hon var så duktig i skolämnena, så något ”äggabetyg” var hon inte ute efter. En gång hade vi cykelutflykt till Kjuge Kull för orientering. Jag hade lagt ifrån mig skärmarna vid ett stenblock. Det fanns gott om sådana, så jag fick leta länge innan jag hittade dem igen.
Vid jul var det stor julfest i skolan och barnen arbetade mycket på sina framträdande. Melodin ”Rudolf med röda mulen” var populär då. Den sjöngs och jag hade tillverkat en stor ren i papp.
Den bästa skolresa jag någonsin gjort.
Särskilt flitiga att samla in pengar genom lotterier och annat var eleverna i klass sju. Jag hade dem i engelska, så när deras lärare inte ville följa med dem på skolresa till Stockholm, så lovade Stina och jag att göra det istället. Det var nog den bästa skolresa som jag någonsin gjort. Vi åkte tåg till Stockholm. Turistföreningen svarade för programmet. Det var bara att infinna sig på de olika platserna, så blev vi väl mottagna och guidade.
Vi bodde på Skogshögskolan, två i varje rum. Det var mycket bra. Ungdomarna hade samlat in så mycket pengar, att vi hade råd att åka taxi i storstaden. När vi kom till Gualöv igen, så hade det till och med blivit pengar över, som jag hade nöjet att dela ut till eleverna. Ja, det var verkligen en minnesvärd resa.
I samhället fanns mejeri, charkuteri, två speceriaffärer och ett konditori. Jag köpte mjölk i mejeriet. En gång när jag handlade där, hade en lastbil backat på min cykel. Den var ganska ramponerad, så jag fick leda den tillbaka. Några pojkar i min klass fick bli fria sista timmen på dagen, då vi hade gymnastik, för att forsla cykeln till en verkstad i Bromölla. Den gick inte att laga, så jag fick köpa en ny.
”Förstår inte varför vi flyttade från Gualöv”
Stina och jag trivdes mycket bra i Gualöv, så jag förstår egentligen inte, varför vi flyttade därifrån. Vi kanske ville se några andra platser i vårt vackra land. Vi förlovade oss 1953 och gifte oss 1954. Efter tio år i Locknevi kommun kom vi 1963 till Algutsboda, mitt i glasriket och Vilhelm Mobergs hemsocken.
Jag hade fått tjänst som rektor, men Stina var skolledig något år för att sköta om våra fyra pojkar. Sedan blev hon lärare först i Emmaboda och därefter i Johansfors. 1965 köpte vi en gammal prästgård i Räveberga, 3 km från Emmaboda samhälle, och där har vi bott sedan dess. I fjol, 2003, dog min älskade Stina, som jag en gång hade turen att finna i Gualöv.
Sten Wellrup
Ivetofta Hembygdsförenings årsskrift 2004
