Näsum
I klagstorp, som i andra delar av Sverige, fanns fram till 1950-talet luffare – ytterst få var kvinnor. Dessa bostadslösa fattiga vandrare satte sin lit till böndernas välvilja att lämna tak över huvudet och mat.
Under sommaren fick luffaren bo på höskullen och om vintern bland halmen på foderbordet hos korna. Bönderna såg till att alla rökverktyg lämnades för förvaring innan logi erbjöds. Man var rädd för brandfaran om någon luffare rökte. För barnen i byn var det spännande när luffare kom på besök.
Betty Nilsson, byns äldsta ( född 1901), minns att i början av 1900-talet kom ”Greve Karlsson” på besök om somrarna i Klagstorp. Han hade fullt av ordnar hängande på kavajen. ”Greve Karlsson” kunde många historier och i Miklagården dukades det fram mat till denne luffare.
En annan luffare vid denna tid var Rudolf som kallades ”den ambulerande bostadsförmedlingen”. Bönderna tipsade Rudolf om att de behövde arbetskraft, som då också erhöll boende. Under sin vandring fick den arbetssökande in-formation om nya jobb. Han kom också varje sommar till Miklagården.
I Klagstorp levde en kvinna som kallades ”Jakoba-Karna”. Hennes rätta namn var Karin. Hon var född 1856 och dog på 1930-talet i Fjälkinge Karin förde ett kringflackande liv fram till 1910 och försörjde sig med att binda fisknät åt bönderna i trakten. Karin hjälpte också till vid slakt och skörd samt band hängmattor åt barnen och sänkhåvar åt fiskare. Hon gick från gård till gård och fick husrum och mat. Om natten sov hon ofta i köket. I fattigsverige var det ej lätt att leva för de obesuttna. En av hennes två söner, Karl Olin (ca 1886-1944), arbetade en tid i kaolinbrottet på Ivön men blev sedan luffare. Han slutade sina dagar i Växjö.
1910 fick Karin en drägligare tillvaro då hon gifte sig med husaren Per Julin (1843-1929) bosatt i Fjälkinge.
På 1930-talet fanns det en liten luffargubbe, som hela tiden skakade på huvudet. Han kom troget varje år och då ofta om morgonen och stannade gärna ett helt dygn på Norregård, där han fick mat och tak över huvudet.
På 1930-talet fanns det även en storväxt man, som sålde tyger och hushållsartiklar. Han hade allt i knyten på ryggen, men låg ej över i Klagstorp.
En annan kallades ”Den krutstänkte” och hade varit med om en explosion och hade fullt av svarta prickar i ansiktet.
”Rackare-Elis” (rackare – en person som försörjde sig på att slakta, flå och gräva ner hästar samt kastrera djur) kom vid sommartiden. Det var en stor grov skäggig karl, som barnen var mycket rädda för! Han drog på en kärra på vilken han hade spånkorgar till försäljning. ”Rackare-Elis” berättade att han hade slagit ihjäl en rival och suttit på Långholmen. Han besökte Klagstorp årligen fram till slutet av 1940-talet.
Nära landsvägen mellan Klagstorp och Snäckestad finns den s.k. Luffaregrottan, där luffare bodde när de ej fick husrum hos bönderna. Detta berättade framlidne Edvin Olofsson, Oretorp.
Den 14 september år 2000 samlades några av Klagstorps byalag utanför Luffaregrottan och en minnessten avtäcktes. Inskriptionen hade huggits av Erik Johansson
Text: BroddeAlmer Utdrag ur Näsums Hembygds- o fornminnesförenings årsbok 2000
