Det här var på vårvintern 1962 som knölsvanen Svinto dök upp och blev Bromöllabo.
Isen ligger fortfarande på Ivösjön men har börjat släppa lite runt Ångbåtsbryggan. Kompisen Claes Colméus och jag är nere och kollar läget. Vi lägger märke till att det ligger något som ser ut som en död svan ungefär 400 m ostsydost om piren, i riktning mot Knudehusen ungefär. Men då lägger vi märke till att svansen rör sig. Vi måste rädda svanen.
Claes och Gert lugnar ner Svinto.
Expeditionen är igång. Vi spänner en livlina mellan oss – vi är ju scouter Gudbevars. Idén är, att om den ene går genom isen ska den andre kunna dra upp honom. Så hasar vi oss försiktigt ut mot svanen och inbillning eller ej – visst knakar isen lite väl mycket.
Svanen ligger fastfrusen men är ganska lätt att få loss. Den är väldigt utmattad och viftar nästa lite förstrött med vingarna när vi lyfter upp honom och tar honom upp till stranden. Yttersta delen av högra vingen är skadad men annars verkar han bara trött och kall. Under anoraken har jag en tjock islandströja. Av med den och in med svanen.
Dess långa hals och huvudet får sticka ut genom ena ärmen. Vi bär den hem till Claes hem på Ivögatan 16.
Vi vet förstås att man inte utan vidare får ta hand om vilda djur. Polis tillkallas men polismännen slår ifrån sig. – Nej för tusan! Vi kan inte ta hand om en svan. Ni kanske själva kan försöka. Vi befinner oss i familjen Colméus kök. Claes mor Alice verkar inte särskilt entusiastiskt för svansällskap. Den får flytta ner i tvättstugan eller brygghuset, som man sa på den tiden. Vad äter en svan? Nu döps den förresten till Svinto. Claes systrar Babsan, Ammi och Märit har hittat på ett namn. – Husdjur ska ha namn. – Vadå husdjur. Den ska bara vila upp sig lite.
– Nej men nu heter han Svinto. – Han? – Ja annars hade han ju hetat Svinta. – OK då. Det är en svanpojke och han heter Svinto. Och han är ett TILLFÄLLIGT husdjur
En släkting som har gård, får bestå med blandsäd. Alice bevekas att släppa till lite bröd från hushållet, några gröna blad som klarat vintern och menyn är klar. Det visar sig att Svinto har en god aptit. Redan efter en dag är han piggare och väser och ser hotfull ut. Men efterhand som blir han lugnare och piggare. Efter en vecka blir det dags att släppa ut honom. Att paketera Svinto i en tröja och ta honom under armen är inte att tänka på. Så tam har han inte blivit.
Vi finner en lösning. Svinto stoppas ner honom i en stor tvättkorg, mangelkorg hette det på den tiden. Över korgen binder vi en filt. Efter överläggningar, där Claes systrar har synpunkter, gör vi ett hål i filten, där Svinto kan sticka upp sin hals.
Svansläppet sker i dammen ovanför Westessons kvarn. Svinto har inga problem med att acceptera miljön. Vi följer honom en stund när han frenetiskt försöker simma uppströms. När han tar hjälp av vingarna märker både han och vi att han nog inte kommer att flyga mer. Vi ser till Svinto lite då och då. Oftast håller han till i den breda delen av Skräbeån nedanför Årups plan. Det verkar som om han har själv hittar mat och så småningom verkar det som om han blir matad då och då. Saken är klar. Svinto är räddad.
När jag kommer hem till Bromölla ser jag honom några gånger promenerande uppe i byn. Jag hör via mina föräldrar att många nu känner till honom. Förmodligen är han matfriare här och där.
En gång syns han också i Kristianstadsbladet, fotograferad när han kollar in kläderna i Ripps skyltfönster. Men Svinto kan inte flya och något svansällskap får han nog inte heller. Han får hållas med gräsänderna i ”kanalen”.
Gert Kronkvist Ivetofta Hembygdsförenings årsskrift 2019
