Någonstans läste jag att först när man kallas sina föräldrar vid namn, istället för mamma och pappa eller far och mor, är man vuxen
Någonstans läste jag att först när man kallas sina föräldrar vid namn, istället för mamma och pappa eller far och mor, är man vuxen.
Jag kallar min pappa vid namn då och då, fast det är mest när han inte hör. Mamma – ja, hon kommer alltid att vara mamma för mig.
I veckan kände jag mig ensam och lite deppig, livet var trist och ingen ville ha mig. Den jag då ringer är min mamma och ingen annan. Mitt under samtalet kom jag på att när hon dör kommer jag inte att ha någon att ringa (glöm inte bort att det här var en eländig dag), jag började gråta och snyftade i luren ”vem ska jag ringa när du inte finns mer”.
”Jag får fråga Sankte Per om han har någon telefon jag kan låna, så får du hans telefonnummer”, svarade mamma och sedan skrattade vi tillsammans och livet var ok igen.
Jag tror inte att jag och min mamma har ett bättre förhållande än andra i sina mor-dotter-relationer, men min mamma är unik i sitt sätt lösa problem. En gång åkte hon, jag och min dotter till IKEA, och det vet ju vem som helst att det tar på krafterna. På vägen hem började jag och dottern att snäsa åt varandra. Till slut sa min mamma ”nä, nu får vi ha lite religiös musik” och satte på ett ålderdomligt kassettband hon köpt på någon pensionärsträff.
Fast det hjälpte inte alls, jag och min dotter höjde våra röster och fortsatte att snäsa, men mamma ökade ytterligare ljudnivån på bilstereon. Till slut skorrade rutorna av den enformiga musiken, som var en manlig stämma sjungandes ”gunga, gunga, gunga, gunga fram, jag vill gunga, gunga, gunga fram i en båt med dig”. Det hela slutade i ett våldsamt skrattanfall, för vem kan träta i en bil där det inte går att göra sig hörd på grund av musiken och med en mamma som sitter och flinar i sätet bredvid?
Det är min mamma som har ställt upp för mig i vått och torrt. Hon lånade ut sin röda Volvo från 1969 i en hel månad när jag höll på att renovera. Vid ett tillfälle när min dotter var liten och jag ensamstående mamma, hade jag varken toapapper eller pengar och det var några dagar kvar till lön. Då tog mamma sin bil och körde in till oss för att lämnar åtta rullar och en femtiolapp.
Fast allt är inte kärlek, för någon månad sedan blev hon arg på mig i telefonen och då slutade hon prata -där satt jag och undrade om linjen hade brutits, det hade den inte för det var mamma som var förbannad. Hon löser en del konflikter på ett något annorlunda sätt.
Vid ett tillfälle startade inte min bil. Mamma kom med sin röda Volvo som en räddande ängel. Tro inte att vi använde en bogserlina som alla andra människor – nej, det hade vi inte ens tänkt på. Istället sa mamma ”sätt dig i bilen, däga” och så knuffade hon min bil före med sin kofångare. Jag satt i min lilla Golf och hon puttade på med sin röda Volvo, förbi en samling förvånade människor som väntade på bussen utanför sjukhuset i Kristianstad.
När min dotter var liten kunde hon inte åka karusell, läkarna trodde att hon hade barn-epilepsi. Den dagen det var dags för skolan att åka till Åhusparken tog jag, min mamma och dottern den röda Volvon till en badplats utanför Mjälby där min mamma badade som liten. Hon hade fixat kaffekorg med fina wienerbröd och svarta vindruvor. Vi dukade upp på en filt i en skön försommarvärme och sedan gick vi ner till vattnet.
När vi en liten stund senare tittar upp får vi se en skock får som njutningsfullt tuggar på både druvor och wienerbröd. Mamma har lite svårt att röra sig och hojtade till oss – och mig i första hand för dottern var ju bara åtta år -”spring, däga, spring”! Och som jag sprang för att rädda vår fina picknick. Jag kan fortfarande känna det torra vårgräset under fotsulorna (skorna hade jag tagit av mig för att doppa fötterna), små tistlar som stack och spetsiga stenar. Fåren var inte direkt skygga och jag fick nästan rycka de dyra druvorna ur deras gap.
Fast vi var inte speciellt känsliga och efter att ha rensat bort det som de uppenbart hade tuggat på och skakat fårlortarna från filten kunde vi inget annat än att skratta.
När upphör ett barn att vara barn? Jag vet bara att min dotter kommer för alltid att vara mitt barn och att jag kallar mina föräldrar för mamma och pappa.
Eva P
