När jag flyttade in i min lägenhet för ett år sedan bestämde jag mig för att byta ut min gamla och mycket lilla tv mot en platt och modern sak.
Slit och släng!
När jag flyttade in i min lägenhet för ett år sedan bestämde jag mig för att byta ut min gamla och mycket lilla tv mot en platt och modern sak.
Jag köpte den på Expert i Bromölla och Sekreteraren på jobbet ställde upp med bil för att transportera hem den.
Tidigare flytt av tv-apparater har för mig varit tungt, svettigt och inneburit stor möda – dessa gamla kolosser väger en hel del samtidigt som de är otympliga. Den nya tog jag under armen och bar upp för trapporna på egen hand. En fin tv som jag köpte i en bra affär av en snygg man – alltså, bara det där sista var ett extra plus.
Sedan var det den gamla tv-n, fullt fungerande. Vem skulle ha den?
Ja, det var så jag tänkte, att någon med glädje skulle säga ”tack, Eva, jag tar gärna din gamla tv”.
Men inte, ingen ville ha den! Föräldrarna hade redan varsin plus en extra, dottern hade en relativt ny, kollegans dotter hade en lika ny som min – ingen ville ha min gamla tv, inte ens en äldre man med husvagn.
”Den fungerar, det finns inget som helst fel”, sa jag när jag lämnade den på Korsets Kraft och kände att nu måste väl ändå någon bli glad.
Var är vi på väg?
När ska det ta stopp på vårt slit- och -slängsamhälle?
I byn där jag växte upp fanns en familj vars dotter jag var god vän med, familjeförsörjaren var ingenjör och de hade det allra finaste antikvita möblemang som fanns att skåda i min omgivning. Det var inget som man använde till vardags vilket gjorde det ännu tjusigare och för mig var det något ouppnåeligt. För ett tag sedan såg jag ett liknande möblemang på loppmarknad, det såldes för 250 kronor.
När jag förlovade mig i 20-årsåldern fick jag en servis av mina föräldrar. Kärleken gick upp i rök, men servisen består och jag kan inte tänka mig någon annan – ja, annan servis för att göra det tydligt. Jag börjar bli lik min mamma och förfasas när jag läser och hör talas om människor som byter ut sitt porslin när de byter färg i vardagsrummet.
Min kollega sa att när hans glas börjar bli kantstötta sveper han ner dem i en kartong och kastar för att sedan åka till IKEA och köpa nya.
Mina föräldrars generation kastar inget alls – inte mat, inte kläder som är omoderna eller saker som är trasiga för de kan vara bra att ha. Generationen under mig häller ut en paket mjölk när stämpeln för ”bäst före” har passerats med en minut. Kanske är något mellanting det bästa?
Ibland tror jag att samhället är som en pendel, först är det lite för mycket åt det ena hållet och sedan pendlar det tillbaka till motsatsen.
Min dotter säger ”jag ska aldrig göra som du, jag ska träffa en man och sedan hålla fast vid honom resten av mitt liv”.
Det är alla gånger fler än hon som tänker samma sak. Tidigare generation höll ihop trots att de var bittra fiender medan min generation är de som kan tyckas skilja sig allt för lättvindligt.
När det gäller kläder är det ungefär samma sak. De äldre handlar nytt först när det gamla är utslitet medan yngre köper nytt för varje säsong. Ok, jag överdriver lite för visst finns det äldre som shoppar loss och yngre personer som är målmedvetet sparsamma, dessutom är det skillnad på kvalité då och nu.
Eller som min kollega på tidningen sa ”de som säger att shopping inte är roligt har inte hittat rätt grej att shoppa”. Vi gillade samma duffel, min kollega och jag. ”Vi kan övertala chefen att det får bli en redaktionsjacka”, sa hon och jag menade att då skulle han säkert tvinga oss att klistra fast företagsmärket på ryggen.
Hur det nu än står till med konsumtionen av prylar, kläder och annat så tror jag att de flesta håller med mig när jag säger att lagom är bäst. Det utskällda ordet, som enlig en del inte rymmer någon som helst passion och är typiskt svenskt, är hur bra som helst i sammanhanget. Lite nytt och lite gammalt, lite lyx och lite sparande – det är ”lagom” i en fin svensk form.
