Året var 1965 och jag hade ont i magen.
Det var mitt bästa magont någonsin för jag fick åka in till sjukhuset och stanna där. På den tiden sov inga föräldrar över och jag blev lämnad ensam med min nalle, samma nalle som jag fortfarande har kvar fast numera som ett minne i soffan. När min bror var liten slog han huvudet av nallen i ett tillstånd av tillfällig våldsamhet, normalt är han lika snäll som Herbert i ”Albert och Herbert” – fast vid närmare eftertanke var de kanske är mer tokiga än snälla.
Min mamma sydde ihop huvudet med kroppen och därefter höll jag noga uppsikt över honom (nallen, inte min bror).
På sjukhuset fick jag besök av mina föräldrar några gånger, och vid ett av dessa tillfällen fick jag en Barbiedocka. På den tiden var Barbie en sensation och kanske hon var starten på vårt konsumtionssamhälle som finns i dag?
Till dockan följde en röd garderob som liknade en resväska. I den kunde jag pressa in dockan, stoppa de små plast-skorna i en liten låda och hänga upp kläderna på rosa galgar. Jag var en lycklig flicka på nio år med det i mina ägor som alla flickor och en del pojkar – stora som små – drömde om. Att Barbie bara hade hår i en krans runt huvudet, och i det stora hela säkert skulle ses som skallig i dag, var inget jag brydde mig om.
I sängen bredvid fanns en annan flicka och när hennes syster kom på besök uppstod min värsta mardröm. Systern tyckte att jag skulle dela med mig och låta flickan leka med min Barbie.
Jag ville inte, jag ville verkligen inte!
Fast jag vågade inte säga nej och därför fick jag se min fina Barbie med den röda garderoben försvinna över till nästa säng. Kanske var det då min sämsta sida uppstod? Jag har fortfarande svårt att dela med mig av det som jag tycker bäst om. Saker jag har sparat till eller längtat efter vill gärna behålla för mig själv. Tro inte att jag är snål, nej – jag gillar att överraska och ger gärna bort presenter till både vänner och okända, det är när jag ska dela med mig av det jag gillar bäst som min mörka sida ger sig tillkänna.
På kursen till massageterapeut krävs att vi lär oss mycket om skelettet och musklerna, och eftersom jag alltid går in med liv och lust i saker jag ska genomföra beställde jag en atlas över människo
kroppen och en bok om hur oxytocin (ett hormon som fungerar avslappnade och ökar vid massage) fungerar. Atlasen lät jag stanna hemma men den andra tog jag mig till skolan.
”Får jag titta”, sa Charles som sitter bredvid mig. Det fick han och sedan blev någon annan nyfiken och helt plötsligt var boken på vandring bland mina kurskamrater. Självklart delar jag numera med mig, i alla fall i det stora hela – men det finns en liten gnutta kvar inuti mig som säger ”men det är ju min bok, bara den inte försvinner”.
Barbie blev så småningom var ung flickas egendom, min dotter hade flera stycken som jag lekte mer med än vad hon gjorde. De kläder jag fick till min Barbiedocka har jag fortfarande kvar. Numera finns det diskussioner om att hon kan orsaka viktproblem och att hon är en felaktig förebild för unga tjejer.
Då var hon en bara fantastisk docka – inget annat.
Tiderna förändras och vi med dem, men Barbie består i samma storlek och form som när hon föddes 1959. Själv har jag lärt mig att dela med mig och min Barbiedocka – ja, hon finns kvar om än med spräckt skalle och nerpackad i källaren.
Eva P
