Ulf Cederlund – drömmer om Hawaii.

Thommy Bergholts har mött Ulf Cederholm i ett InPåLivet-Reportage.

Smörgårnissen från Skanör drömmer om Hawaii.

I vår serie om möten med intressanta profiler möter vi denna gång Ulf Cederlund från Bromölla.

Ulf som är rullstolsbunden efter att ha drabbats av en stroke för fem år sedan ber mig sätta fram kaffet och de finska pinnarna innan vi slår oss ner för en pratstund.
Han vill berätta om hur fort förutsättningarna kan ändra sig för en människa och hur snabbt och grymt sjukdomen kan slå till. Han vill berätta om att man måste passa på att leva medan man kan.

Smörgåsnisse i Skanör.

Ulf föddes 1940 i Malmö. Hans mor var sjuksköterska till yrket och fick ensam ta hand om Ulf efter det hans far försvann och lämnade de bägge i sticket. Faderns föräldrar hade redan sett ut en annan kvinna till sin son.

”De tyckte inte mor var fin nog för far min,” säger Ulf med bitterhet i rösten.

Ulfs morföräldrar som hade en liten gård i Skanör hjälpte till att ta hand om Ulf under uppväxten.
Efter några misslyckade år på realskola kom Ulf i kontakt med det yrke som skulle bli hans i många år framöver.
Ulf och en kompis brukade få några kronor till tack när de ibland hjälpte till att sortera tomglas på Skanörs Gästgivargård. En dag träffade de självaste källar-mästaren och vågade sig på att fråga om det fanns något jobb att få på den kända restaurangen.

”Skaffa er ett par svarta byxor och kom hit på söndag så ska ni få pröva på,” sa källarmästaren till de bägge ynglingarna.

Uppklädda i vita jackor med axelklaffar och svarta byxor fick de bägge smörgåsnissarna snabbt lära sig i vilken ordning det stora smörgåsbordet skulle ställas upp. Det var den klargravade sillen före den senapsgravade och den inkokta laxen före den rökta. Allt hade sin speciella plats på smörgåsbordet, och till källarmästarens stora förtvivlan tog det några söndagar innan allt fungerade som det skulle.

Restaurangskola och lyxkrogar.

Vid sjutton års ålder kom Ulf in på den välrenommerade Restaurangskolan i Malmö. Nu fick han lära sig servitörsyrket från grunden.
Efter att ha misslyckats med sina realskolestudier insåg han att här smälte han bättre in.
Sin första praktikplats blev på lyxiga Savoy Hotel i Malmö. Här i den klassiska och legendariska matsalen fick han också sin första anställning som commis.

”Som commis fick jag arbeta tillsammans med en van servitör och lärde mig alla de knep man behövde för att klara av de krävande gästerna,” säger Ulf och drömmer sig tillbaks.

Det var en hård skola med krävande chefer och långa arbetspass. Han berättar om kassörskan Fröken Mårtensson, som också kallades för ”Sippan”. Hon brukade låna ut pengar mot tio procents ränta till de servitörer som inte fick lön och dricks att räcka till.
Lars Lendrop som ägde Hotel Savoy på den tiden ägde också Svenska Lunchklubben i London. Dit åkte Ulf och arbetade sommaren 1963.

Efter fem lärorika år på Savoy i Malmö flyttade Ulf till Göteborg och började arbeta som servitör på anrika Grand Hotel Haglund. Detta var ett hotell av allra yppersta klass med en första klass matsal. Här hade de kända skeppsredarna Broström och Braathen sina stambord. Här serverades flotta middagar när det var sjösättningar. Champagnen flödade. Här serverades allt från rysk kaviar till sköldpaddssoppa till societeten i både svenska och norska redarkretsar.

Ute på världshaven.

Nu var Ulf, som efter att ha arbetat på två av Sveriges finaste krogar, en fullfjädrad servitör och redo för nya och djärva utmaningar. Han vände blicken mot havet och fick anställning på ett kryssningsfartyg som hette Stella Polaris.
Vintertid kryssade fartyget i Västindien och sommartid var rutten mellan Southampton och in i de norska fjordarna upp till Nordkap.

”Här bodde vi fyra kypare i samma hytt och det var trångt om saligheten för personalen,” minns Ulf.

Det var ett påfrestande och slitsamt liv, där det festades dygnet runt bland personalen.

”Vi hade alltid något att fira. Så fort någon hade namnsdag var det fest. Det hände ofta att man var fyllesjuk när man hade frukostvakten tidigt på morgonen. Sådant fick ju inte gästerna se eller förstå och alltför ofta tog man en rom och cola som återställare innan man började sitt arbetspass. Det gällde att ha välputsade skor och vara rak i ryggen hur illa man än mådde.”

Gästerna bestod av amerikanska dollarmiljonärer som strödde pengar omkring sig. Han minns den alltid smokingklädde krösusen Mr Greg som ägde en hel järnväg i USA och minns som igår, när han vid juletid fick tvåhundrafemtio dollar i dricks av ett amerikanskt par innan de steg av båten i New Orleans.
Efter några, för både kropp och själ slitsamma år bland miljonärer och festande kypare arbetade Ulf ett par år som servitör på Stena Line mellan Göteborg och Kiel.

Krögare i Bromölla.

I mitten av sextiotalet har Ulf gått iland och arbetar nu som hovmästare på nybyggda hotell Terraza i Ljungby. En av de anställda kontorsdamerna på hotellet faller för den världsvane och stilige hovmästaren och de bägge blir snart man och hustru.
Eftersom de bägge är restaurangerfarna vågar de sig på att efter några år ta över hotellet i Bromölla som på den tiden ägdes av Iföverken.
1979 tar de över driften på brukshotellet och deras första åtgärd som nyblivna krögare blev impopulärt bland Bromöllas hemmafruar. Intill styckboden i källaren på hotellet fanns en mangel för alla som ville ha sin tvätt manglad.

”Det var fritt fram för folk att använda mangeln och det var ett väldigt rännande i källaren den första tiden,” minns Ulf med ett leende. ”En krona betalade de, sedan fick de mangla en hel korg tvätt. Det tog flera månader innan de besvikna kunderna förstod att beslutet var tagit för all framtid. Vi skulle ju sälja mat, inte mangla tvätt.”

Ulf och hans dåvarande hustru Rigmor drev hotellet i hela tio år med sin stab av uppemot sexton anställda.
När kontraktet löpte ut erbjöd Iföverken dem att köpa hotellet för en krona, men de tackade artigt, men bestämt nej till det till synes billiga priset.

Den stora smällen.

Ny började en ny epok i Ulf liv. Han utbildade sig till lärare och började arbeta med att utbilda människor till det han själv hade sysslat med i så många år. I tretton år arbetade han på Amu-Center i Kristianstad där han slutligen efter en stor omorganisation slutade sin anställning.

Nu följde några år med ströjobb och det var också vid denna tid han och hans livskamrat beslöt att gå skilda vägar.
Vid sextiotvå års ålder erbjöds Ulf tjänstepension och nu planerade han att leva sitt liv i lugn och ro. Odla sina stora intressen så som golfspelet där han hade 14 i handicap, turerna på Ivösjön med segelbåten, den dagliga cykelturen och så de stärkande simpassen i simhallen. Nu skulle han koppla av efter ett långt yrkesliv.

Gud ville annat. Annandag påsk för fem år sedan låg han orörlig på golvet hemma i hallen.

”Det bara small till i huvudet, sedan låg jag där,” säger Ulf med bitter röst. Han hade drabbats av en allvarlig stroke.

Idag är Ulf rullstolsbunden, har begränsad rörelseförmåga och en ständig värk i vänster kroppshalva. Epileptiska anfall drabbar honom alltför ofta och utan sina personliga assistenter hade han inte klarat av vardagen.
Allt det han hade planerat på ålderns höst gick i kras. Golfspelet, resorna, segelbåten och de sköna cykelturerna längs Ivösjön försvann bort med den stora smällen.

”Ta vara på livet. Rätt som det är kan olyckan drabba dig,” säger Ulf med allvar i blicken.

”Min stora dröm i livet är att kunna resa mig upp, packa väskorna och ta mig ner till Madeira, vidare över Atlanten till de Västindiska öarna och Hawaii.”

Med vetskapen om att detta kanske bara stannar vid en dröm upprepar Ulf att olycka och sjukdom kan drabba vem som. Ingen går säker.

”Ta vara på livet.”
Orden etsar sig fast när jag lämnar Ulf och katten Lisa.

Reportage text och bild:
Thommy Bergholts