Nils Richard – konstnär från Lörby.

Thommy Bergholts har mött Nils Richard i ett InPåLivet-reportage.

Bland spetsade snapphanar och skampålar i Lörby.

I vår serie om möten med intressanta profiler möter vi denna gång Nils Richard, konstnär från Lörby.

Det är den första soliga dagen på länge och den lilla byn Lörby på Listerlandet anar våren bakom knuten.
Nils möter mig utanför sin ateljé som är belägen alldeles intill Lörbyvägen. En nysatt brasa värmer upp lokalen och vi hittar snart formerna för vårt samtal som skall handla om Nils och hans liv både som människa och konstnär.

Kringresande matförsäljare.
Nils föddes under krigsåret 1942 i Helsingborg. Pappa Einar var sjöman och mor Sigrid arbetade på den närliggande gummifabriken.
Förutom Nils fanns en äldre bror och en syster.
Efter några år flyttade familjen till Råå där mor Sigrid fick jobb som kallskänka på Råå Värdshus.
Sjömansjobbet gav inte tillräcklig inkomst, så en dag tog Einar spårvagnen in till Helsingborg och köpte sig en gammal droska med takräcke och pakethållare.
Priset var sexhundra kronor.
Nu skulle det hända saker.
Mor Sigrid sydde upp ett stort tält på sin symaskin av märket Singer. Ett antal bord och stolar köptes in och mor Sigrid ställde sig att göra brunsås, skalade potatis och rullade köttbullar. Ett primuskök köptes in och tre stora mjölkkannor till att förvara maten i anförskaffades.
Allt lastades in i den inköpta gamla droskan.
Eftersom Einar inte hade körkort anställdes en chaufför och hela familjen packades in i bilen för nu skulle det säljas köttbullar ute på marknader.

Familjens första anhalt var Galga-backen i Pukavik där de trängdes med pokertält och gevärs-skyttestånd. Nils som ännu inte hade börjat skolan minns en del av de många dråpliga historierna som hände.
Han kommer ihåg Skojare-Gustav som brukade få åka med till de olika marknadsplatserna. Skojare-Gustav blåste mungiga samtidigt som han hanterade sitt Magdeburgerdragspel. Frugan hans var stor som ett hus och stod vid sidan om och spelade triangel samtidigt som hon log så vackert hon kunde. Käringen hade bara en tand och den gick i takt med musiken likt en symaskinsnål.

Konstnärlig och musikalisk släkt.

Familjen hamnade så småningom i småländska Strömsnäsbruk. Pappa Einar som nu var mångsysslare hade i sin ungdom luffat omkring i trakterna tillsammans med Hasse Citterspelare från Jämshög.
Förutom att hantera sin cittra var Hasse duktig på att balansera brinnande papperstrutar på näsan. Tillsammans med Einars gitarrspel drog de som ”gåraspelare” runt i trakterna och tjänade en slant.
Det var genom Hasse familjen så småningom hamnade i Olofström. Pappa Einar fick liksom Nils, som nu var sexton år, arbete på Volvofabriken.

Nils berättar om farfar Emil som var musiker och om sin faster som kallades ”Glumslövs näktergal” på grund av sin vackra röst. Han berättar om sin bror Jean Wilton som är en erkänd konstnär och om farbror Kalle som spelade banjo.
Rolf Valentin, som var Malmös rockkung på femtiotalet var kusin till Nils. Ja, listan kan göras lång, men att konstnärsådran har förgrenat sig till Nils Richard förstår man när han berättar om sitt konstnärskap genom åren.

Internationelle Nils.

Nu följde fyrtio långa år på Volvo Olofströmsverken i Olofström. Som fixturuppbyggare till yrket, men med konsten som andningshål blev Nils medveten om den svarta diabasens kraft och skönhet.
Medan brasan falnar berättar Nils om sitt konstnärskap.
Att med några penndrag fånga denne mans livsgärning i ett enda reportage är naturligtvis en omöjlighet.
Men den svarta diabasen har varit hans främsta uttrycksmedel. Han berättar om sina studier av den vita carraramarmorn som han lärde känna under en tremånadersvistelse i Italien, sina många konstutställningar, sina utsmyckningar av kyrkor och skulpturen utanför Valjevikens aktivitetscenter.

Nils är representerad med skulpturer i New York, Polen och Mexico.
1990 uppmärksammades Nils genom att tilldelas Olofströms kulturpris. Kombinationen av arbete på Volvo varvades med konstnärskapet och företagsledningen var stolta över att ha en känd skulptör och konstnär bland sina anställda.

Livskris.

Efter nästan fyrtio år på Volvo kände Nils att han kom till en punkt där det krävdes förändring. Lusten till att skapa började försvinna. Nu bodde han tillsammans med sin hustru i missionskyrkan i Kyrkhult som förutom bostad var inredd till ateljé.
Efter några år sprack deras äktenskap och Nils blev ensam. Ritningshögarna på Volvo kändes alltmer övermäktiga, skaparlusten försvann och Nils kände en tomhet i livet.
”Alla har vi våra kriser i livet,” säger Nils och ser allvarligt på mig. Femtiosju år gammal lämnade Nils sin arbetsplats och sökte sig nya vägar.

”Jag är en stundomsinnad själ och en sökare i konsten,” säger Richard och visar upp några av sina alster i svartek.

Konstnär på Lister.

”Det tog femton minuter att bestämma mig för huset i Lörby,” säger Nils och ser nöjd ut.
Idag är Nils särbo och har byggt upp ett nytt liv och en ny ateljé. Numera har han lämnat den svarta diabasen och arbetar mest med svartek, vilket han antagligen är ensam i landet med.
Hans tolkningar av folkmassor som bevittnar steglingar, spetsade snapphanar, Kristus på korset och människor vid skampålar är en slags inre protest och uttryck i konsten mot dagens samhälle där lidandet är stort och folk mår dåligt.

” Folk lider även i dagens samhälle. De söker på fel håll. Själv är jag en sökare, men jag hittar min frid i konsten.”

Nils visar mig den ännu icke färdigställda skulpturen av en spetsad snapphane och förklarar. ”Konst skall man avsky eller älska. Mittemellan blir den dekorativ och menlös.”

Idag har Nils uppnått den mogna åldern av sextiofem. Här på Listerlandet har han hittat hem.
Livsresan från sjömanshemmet i Helsingborg över de småländska skogarna och den långa instängd-heten på en fabrik har nog egentligen bara börjat för denne vitale pensionär. Entusiasmen flödar när han visar sina arbeten och tankar om vad han tycker om att göra.
Samhällsengagemanget har alltid funnits hos honom och det är i konsten han vill engagera sig i debatten.

Brasan har brunnit ner. Med insikten om att här skrapade jag bara på ytan på att stort konstnärskap lämnar jag Nils Richard och den snart färdigställde spetsade snapphanen.