Olofström
Den lilla hallen var full av förväntansfyllda barn när föreställningen Ballongen tog plats den 4 september på Brännagårdens förskola. Skratt hördes i den lilla lokalen och Lena Müller och Anna Lahmer berättade en historia om kärlek, uppror, besvikelse, ilska och framförallt vänskap.
Historien handlar om den busiga ballongen som gör uppror mot sina två ”mammor”, Lena och Anna. Istället för att vara en snäll ballong smutsar han ner, hälsar inte på barnen och säger emot. Men ballongen är inte bråkig egentligen utan känner att han måste få leva sitt eget liv. Det blir mycket diskussioner och en del tårar fälls när de tre vännerna bråkar om vad som är rätt och fel, bra och dåligt.
Alla tolkade nog föreställningen på olika vis men budskapet var ändå uppenbart. Även fast man bråkar, är oense och inte alltid kan vara kompisar så blir ”riktiga vänner alltid sams”, som Anna säger i föreställningen.
Många barn kommenterar vad som händer mellan Anna och Ballongen och en liten flicka säger: ”Släpp den bara, kan du väl?” Det blir ett känslomässigt uppbrott mellan vännerna men till slut måste ballongen få flyga ut på sitt eget äventyr och få uppleva sitt liv på egen hand.
Dessa blåklädda tjejerna bjöd på en underhållande föreställning med både cello och ukelele, sång, dans och skratt. Till och med publiken vill ”skaka rumpa som Sean Banan”.
– Vi började samarbeta med Musik I syd och har gjort fler föreställningar än ”Ballongen”, berättar Anna. Med den här började vi i Växjö och har efter det varit i Helsingborg, Ronneby och Karlskrona. Låtarna vi använder i berättelsen är Gunnel Lindes och vi är uppvuxna med dem. Vi jobbar bra ihop och det är riktigt kul.
-Det är lite annorlunda att kombinera en sådan här föreställning med cello och ukelele, så det är också väldigt kul, att göra något udda, berättar Lena.
Den fina föreställningen avslutas med att ballongen släpps ut i det fria och alla barnen vinkar hejdå till den röda lilla upprorsmakaren.
”Glöm inte att komma hem till middagen, det blir lasagne ikväll”, utbrister Anna och vinkar adjö.
Text & Bild: Veronika Brink