I vår serie om intressanta personer besöker jag denna gång Henning Karlsson. Det börjar skymma och på krokiga skogsvägar kör jag fel och hamnar i Nötabråne.
Efter att ha vänt vid den gamla nedlagda småskolan i Tararp där jag en gång gick mina första skolår kommer jag snart fram till Hennings gulmålade hus som ligger i Tararp, strax intill den vackra strandbrinken vid Mieåns vatten. Blandat med bruset från ån hör jag Hennings välkomnande hälsning och utan att allt för mycket avslöja min geografiska okunskap ber jag om överseende med min något sena ankomst. Att Henning är en känd och omskriven profil i trakten har jag vetat sedan ett tag, och jag undrar vad som mer finns att berätta från Hennings snart åttiofemåriga liv.
Tjänade sju kronor i veckan
Henning föddes i mitten av tjugotalet i Emneboda utanför Svängsta. Han var den näst yngste i en syskonskara om tio barn. Fadern var stenhuggare och modern skötte hemmet när hon inte gjorde dagsverken hos bonden som ägde deras lilla torp. ”Det var mycket fattigt, speciellt under trettiotalet”, säger Henning och berättar att hans äldre bröder blev satta i arbete med att hugga sten för att den stora familjen skulle klara av att livnära sig. ”Det hände ibland att en godhjärtad bonde kunde sticka till mor en brödkaka”, säger Henning och minns de tunga åren. Själv slapp han ifrån det hårda arbetet i stenbrotten och fick istället som trettonåring jobb som springpojke på ABU-fabriken i Svängsta. Lönen var sju kronor och nittiotvå öre i veckan. ”Fem kronor gick till försörjningen hemma och två kronor till avbetalning på den cykel jag behövde till jobbet. Den knappa krona som blev över gick oftast till inträde till de föreläsare som gästade den då på den tiden mycket aktiva föreläsningsföreningen.”
Såg orättvisorna
Henning berättar om de fattiga uppväxtåren, men menar att allt detta har stärkt och härdat honom som människa. Han minns när han fick karies i sina framtänder och det fanns inga pengar att betala tandläkarkostnaden med. ”Skolfröken förbarmade sig och skänkte en femtiolapp, resten betalade en av mina äldre bröder”, säger Henning och pekar på sina stabila framtänder. ”Utan den hjälpen hade jag blivit tandlös”, skrattar han. Henning berättar också om det hårda liv stenarbetarna hade, ett liv där spriten hade ett stort negativt inflytande över de hårt arbetande människorna. För Henning och hans syskon var detta avskräckande och något de alla tog avstånd till. Henning såg tydligt den tidens stora orättvisor i samhället, han såg hur många som dukade under för spriten. Allt detta gav styrka att engagera sig både politiskt och fackligt. Henning engagerade sig i nykterhetsorganisationen Verdandi och blev också medlem i Svensk kommunistisk ungdom. Det som idag skulle kallas barnarbete, att som trettonåring arbeta på fabrik, tycker Henning istället gjorde att han kände sig som en vuxen karl tidigt. ”Det var en enorm känsla att tjäna egna pengar”, säger Henning och tycker synd om de ungdomar idag som går ut i arbetslöshet.
Dansade i vägskälen
Att börja arbeta i så tidig ålder gjorde också att skolutbildning kom i kläm. ”Det var sex år i så kallad B3-form och därefter sex veckors fortsättningsskola”, säger Henning och poängterar att det var i föreningslivet han fick sin egentliga undervisning. ”I nykterhetsorganisationen satte vi upp pjäser, spelade teater och uppträdde inför publik”, säger Henning och minns tillbaks från logen i Svängsta. Det var i samband med dessa tillställningar han mötte en fjortonårig vacker flicka vid namn Sonja. ”Vi dansade i vägskälen och höll varandra i handen ibland, och det slutade så småningom i giftermål.” Eftersom även Sonja kom ifrån ett hem med vänstersympatier var den unge, rejäle, nyktre och politiskt aktive Henning en väl sedd gäst i huset. Henning förklarar stolt att han och Sonja har varit gifta i sextiotre år.
Prisbelönt
Intresset för politik växte med åren och ledde till tyngre och viktigare uppdrag. Henning har varit landstingspolitiker i tjugofem år och har också suttit i kommunfullmäktige i Karlshamn. Samtidigt med det politiska arbetet växte också intresset för bevarandet av den lokala historien. Hennings första insats i den frågan var när han tillsammans med två arbetskamrater på ABU startade ABU-museet i Svängsta. 1977 invigdes museet av dåvarande landshövding Camilla Odhnoff och sedan dess har Henning varit guide för omkring trettiotusen besökare från hela världen. Det räckte inte med ett museum för Henning. Stenbackamuseet i Asarum, Skolmuseet i Svängsta och Tararps Lanthandelsmuseum är andra intuitioner som Henning har varit med om att skapa. För alla sina insatser har Henning blivit prisbelönt. Han har bland många utmärkelser fått Landstingets kulturpris och Alice Tegnér-stipendiet. Det han är mest stolt över är när han 2001 hedrades med Riksantikvariatets diplom och medalj. Både radio och TV har uppmärksammat honom och han berättar stolt att han varit och föreläst på historiska museet i Stockholm.
Klassresa
Listan med Hennings livsverk kan göras lång, men det som genomsyrar hans berättelse är att utan den skolning som den politiska verksamheten och nykterhetsrörelsen gett honom genom åren hade han aldrig kunnat åstadkomma det han gjort. Det är en klassresa från den fattiga uppväxten i stenhuggarfamiljen i Emneboda till prisbelönta kulturgärningar för sin hembygd. Jag hittar rätt väg hem och medan jag tar en smakbit av den choklad jag blev bjuden på funderar jag över den kraft människor kan få när de på rätt sätt utnyttjar den kunskap och insikt i livet som en fattig och enkel uppväxt kan ge.
Text och foto: Thommy Bergholts
