Lite tankar som rör sig i en turkisk galenpannas värld. En galenpanna som kom hit som dryga ettåringen på 60- talet. En galenpanna som var ok när hon kom, men är snurrig nu efter alla kulturkrockar och fötter i två olika världar. Som nu på äldre dagar har skapat sig en egen, tredje värld. Idag är ettåringen 45 och det är mycket tankar som snurrar. Mina första spontana så här på Trettondagsafton går till den gångna Julen.
Den är i alla fall över. För denna gången. Jag rycker på axlarna och sänder en kram till alla som yrat omkring inför denna heliga helg. Åt vilket håll jag än sett så har det varit silver, guld, rött och tomtar. Stressade pakettyngda människor som rusar omkring och söker efter nåt. Vad? Julefrid? Jag har varit där. Firade jul i många år med min julfirande man. Mina reflektioner här grundar sig på den lilla erfarenhet jag själv har. Och lite på vad jag hör och ser. När vi bestämde oss för att ”vi” fick vara nog så släppte jag även julen. Barnen var nöjda med att ha en julfri zoon hos mor. Vackert! Alla nöjda och glada.
Men i ärlighetens namn så finns det en sak jag saknar med julen. Eller en rätt. LUTFISK! Den avnjöts alltid på juldagen med svärföräldrar och annat tillbehör. Att få duka upp med lutfisk, ärtor, vitsås, potatis och kryddpepparn i den lilla kristallskålen. DET är tradition det mina vänner. Jag hade handlat hem lutfisk i år. Bara för att i min stressade julfria värld glömma den i kylskåpet. Såg den idag och den log mot mig. Vi snackade lite och bestämde att vi ska ses imorgon. Trettondagen. Det får bli en av mina nya traditioner. För jag mäktar inte vänta till nästa jul. Imorgon… Är det fest hos mig.
Å när jag ändå håller på att fundera…
Flugor kommer, flugor går. En del stannar. En del fastnar. En del blir vi besatta av. Nu menar jag inte flugor som dras till dynga utan jag menar flugor som VI dras till. Mina tankar går till ämnet tatuering. Och töjning av hål i öronen. Visst, det är säkert urgamla traditioner i olika kulturer. I vissa afrikanska länder så anses man inte vara tillräckligt vacker om man inte har ett hundben tryckt genom ett hål i örat. I andra länder tatuerar man fotsulor och ansikten. 
Själv klev jag på tattookarusellen för några år sedan. Himlastormande kära gick Mannen i mitt liv och jag, hand i hand, till en tatuerare i staden. Vi lät ”dunka” in symboler för vår kärlek. Så vackert så. Då. Sen sprack vi. Våra känslor brann ut och kvar står vi med dessa mönster på vår hud. Jag vet inte vad han gjort av det men jag har gått vidare. Det har blivit som ett gift. Jag kommer hela tiden på nya motiv som bara MÅSTE sättas.
Jag kan få abstinens efter det surrande ljudet. Jag kan längta efter känslan när jag får se det färdiga resultatet. Jag kan gå och mysa över att det först svider och sedan kliar medans det läker. För en tid sedan kom jag hem med ett konstverk i svanken.
Min vuxna dotter talade om för mig att det var lite ”fjortisvarning” på morsan nu. Men hallå! Jag är ju bara en liten flicka. Inombords. Låt mig få vara det. Tids nog blir jag en äldre dam. Att mina föräldrar hatar det är en sak. Men när min unga dotter påpekar som hon gör, då höjer jag på ögonbrynen och frustar. Likaså när jag var och köpte töjningssmycken till öronen. Det unga butiksbiträdet kläcker ur sig: -Det är sååååå trevligt när folk i din( läs min) ålder gör såna saker som att töja hålen i öronen. Men? Finns det ett bäst före datum? Jag var 22 för 23 år sedan.
Och flugan landade här först i nutid. Jag rycker på axlarna och snurrar på mina ringar i öronen, smeker mitt senaste konstverk på armen och går stolt ut i Världen.
Vi ses därute
/Bia
