Bromölla
Jag minns fortfarande mitt första besök på biografen. På den tiden hette den fortfarande ”Mosaiken” och inte Filmpalatset som idag. Men annars var det precis som idag.
Vädret var inte det bästa. Vi stod utanför och väntade på att dörren skulle låsas upp. Det var jag och min storebror. Jag var fortfarande för ung för att få gå på bio ensam.
Efter vad som verkade som en evighet så ser vi genom glasdörren att någon kommer mot oss. Han låser sakta upp dörren och hälsar oss välkomna. Jag går långsamt in i den långa korridoren. Väggarna kantas av planscher på filmer som snart har premiär. Jag tar ett djupt andetag. Det luktar mysigt och spännande. Det luktar…popcorn.
I slutet av korridoren öppnas det upp till ett större rum, nästan som en sal. Det är högt i tak. I hörnan finns biljettluckan. Jag och min bror går fram och köper våra biljetter. Jag lämnar fram jämna pengar som jag krampaktigt hållit i min näve och mannen i luckan river av en biljett.
Likt Kalle Spann i Willy Wonka står jag där och tittar på min ”guldbiljett”. Atmosfären är tät och förväntningarna höga. Jag läser på biljetten. Det står ”Smurfarna och den förtrollade flöjten”. I övre högra hörnet står det ”rad 6, stol 78”.
– Ska du ha popcorn, frågar min storebror.
– Mmm, svarar jag tyst medan jag fortsätter att syna min biljett.
Kön till kiosken är lång och det känns som en evighet innan vi kommer fram. När vi står vid kioskdisken så sneglar jag nervöst mot salongsdörren. Bara jag nu inte missar något, tänker jag för mig själv.
– Var inte orolig. Filmen börjar inte utan dig, säger mannen bakom disken.
Han måste ha förstått varför jag sneglat dit bort. Jag ler tillbaka mot mannen.
Jag hinner smaka på mina popcorn innan salongsdörren slås upp. Min storebror visar vägen till rad 6, stol 78. Vi sätter oss och ljuset i salongen dimmades ner. Det glittriga draperiet öppnar sig och plötsligt fylls lokalen av en ljud- och ljusvåg som jag inte upplevt på vår familjs 32-tummare i TV-rummet. Nu var det bara reklamen som drog i gång, men jag var redan såld. Jag visste där och då att det här bara var det första av många besök.
Jag minns mitt första besök med värme och glädje. Mitt intresse för film väcktes den dagen och den jag har att tacka för det är inte de som gjorde filmen om smurfarna. Nej, den jag har att tacka är Thomas Jönsson.
Det var inte bara att han ville visa film för oss. Han vigde sitt liv åt att ge oss så mycket mer. Ett biografbesök skulle vara en helhetsupplevelse av ljud, ljus, dofter och smaker. Man skulle få uppleva en atmosfär utöver vad en film på en TV i hemmet kunde ge. Thomas ville ge oss något som gav oss minnen för livet.
När Thomas gick bort kom det som en chock, både för mig och för många andra. Jag visste att han varit krasslig, men insåg nog inte hur allvarligt det var.
Genast började jag fundera på något sätt man skulle kunna hedra Thomas och hans fantastiska arbete. Därför ligger det nu, med god hjälp av min vän Linus Swensson, ett e-förslag på Bromölla kommuns hemsida, som man kan rösta på för att de ska ta upp det som ett ärende för våra kommunpolitiker att hantera. Tanken är att göra om bänken utanför biografen till Thomas Jönssons plats. Det faller sig naturligt då bänken har så nära anslutning till biografen. Det var där man satt och väntade innan biografdörren öppnades. Det var där Thomas själv parkerade sin motorcykel. Det kan bli en fin plats där man kan sitta ner, se ingången till biografen och tänka på film, Thomas och allt fint han gjorde för oss besökare.
e-Förslaget kommer att ligga på kommunens sida fram till den 25/12 i år. In och lägg din röst innan dess, för visst minns väl du också ditt första biobesök?
Text: Martin Westerdahl
Foto: Linus Swensson
