Bromölla
Mina föräldrar bar namnen Maria och Oskar Olsson. Mor kom från Nosaby och hade tjänst som piga hos smeden Malmberg i Möllehusen och far kom från Bjäraryd på andra sidan Ryssberget.
Far började som slaktardräng på Nils Perssons slakteri i Möllehusen, men när slakteriet flyttades till Näsby började han på Kristianstad-Blekinge slakteri alltså KBS. Mor arbetade på Iföverken. Jag och mina bröder Kurt och Sture kallades i byn för ”Slaktar-Oskars” ungar. Vid sidan om sina ordinarie arbeten svarade de för serveringen i Tallparken i Ferehusen. Här såldes kaffe med bröd och den godaste varmkorven i trakten.
Vi barn hjälpte till så gott vi kunde. Vi cyklade till Gualövs station och hämtade varor. Vid Ringbergs Hörna stod vi och sålde glass eller is pinnar som det då hette. För den lilla runda tog vi 25 öre och den som var större, fyrkantig och täckt med choklad kostade 40 öre. Problemet var att se till så att inte glassen smälte för det fanns inga moderna frysdiskar på den tiden. Det löstes med att man virade in isblock i tidningspapper och la ner i glassboxen.
När Tosteberga IF hade hemmamatcher minns jag att mor cyklade till idrottsplatsen med glassboxen på en cykelkärra och den var alltid tom när hon återvände.
På sommaren var det i varje fall i våra trakter vanligt att romer slog läger med sina familjer på platser som de fann lämpliga och tillåtna. Jag minns att vid Tallparken var det alltid romer som slog läger under sommaren. Det var spännande och visst var vi lite avundsjuka för att inte vi fick leva friluftsliv och tälta som deras barn. Vi hjälpte till att plocka ved i skogen och som belöning blev vi spådda, alltid med samma resultat, vi skulle bli rika och få många barn.
”Nisse-Näsums” flicka Inga-Britt, brukade på kvällarna sitta på sten-gärdet och berätta spökhistorier, den ena värre än den andra. Vi vågade inte gå ensamma hem, men det hände någon gång, och då ska ni veta att man darrade i knävecken.
Sommardagarna ägnades åt sol och bad. En händelse som inträffade när jag skulle skölja min baddräkt i Skräbeån kunde slutat illa, men blev min lycka i dubbel bemärkelse kom det att visa sig framöver.
Vi hade varje år en hushållsgris, som alltid gick ett hemskt öde till mötes i fars slaktbod i slutet av november. När vi var riktigt små förstod vi inte varför detta hände vår ”kelgris”, men efter hand förstod vi sambandet och vilken stor betydelse grisen hade för vår familj.
Far hade en liten lastbil med flak och kapell och jag kommer ihåg hur vi barn satt på bänkar när vi for till Kristianstad 1 maj i många år. Den dagen fick vi alltid en stor glass.
Skoltiden förlöpte utan några större problem. Men problem fanns och det var vanligt på den tiden, nämligen löss i håret. Mor la ett stort papper på bordet, tog fram tätkammen och drog den genom mitt hår, knackade den i bordet och lössen som ramlade ut på pappret knäcktes efterhand av mina bröder Kurt och Sture. Efteråt tvättades håret med sabbadillsättika. Ni kan tänka er vilken parfymdoft.
Min sjuåriga skolvisit tog slut i juni månad 1944.
Vid denna tidpunkt hade vår familjs vardag förvandlats till en mardröm. Far hade drabbats av kräftan, sjukdomen som idag benämns som cancer. Han vårdades hemma och den sista tiden fick jag hjälpa till och vaka över honom, ibland fram tills midnatt då mor avlöste mig. Far yrade mot slutet och inbillade sig att han låg på vad han sa, minstingen, vilken var Sture.
Far gick ur tiden den 15 juli 1944. Månaden efter konfirmerades jag i samma sockenkyrka, där jag några veckor tidigare hade följt min far till den sista vilan.
Till sist ställer jag frågan som alla ställer sig någon gång: Vart har alla åren tagit vägen?
Maj-Britt Haglund
Årsskrift 2012
