1975 var kollektivet Tillsammans en storfamilj. 24 år senare, 1999, har det förvandlats till världens minsta. Kvar finns bara Göran (Gustaf Hammarsten), världens snällaste, och Klasse (Shanti Roney), som väver sina trasmattor.
När Klasse i hemlighet bjuder in till Görans födelsedag, återförenas alla för en kväll. Vad har hänt i deras liv sen sist? Har det gått bra eller dåligt för dem? Vem blev känd författare och vem hamnade på mentalsjukhus? Lever drömmarna från sjuttiotalet? Vem minns Peter (David Dencik)? Äter Göran fortfarande gröt? Tillsammans 99 följer kollektivet – Göran, Lena, Lasse, Klasse och de andra – under ett dygn då de återförenas i skratt, tårar, kärlek och bråk. Året är 1999 och 24 år har gått sedan vi senast träffade “Storfamiljen Tillsammans” kollektivet.
I ett helt vanligt bostadsområde lever Göran och Klasse tillsammans. Kollektivet har minskat till två personer och de båda som finns kvar lever i det förflutna. Göran vill ha tillbaka sin stora kollektivfamilj medan Klasse längtar efter sin stora kärlek Lasse. Det är där vi möter de älskade karaktärerna när vårt återbesök tar sin början. Några månader går och det nalkas födelsedagsfest för Göran. Till hans stora överraskning dyker stora delar av kollektivets medlemmar upp inför festfirande. Under ett helt dygn får vi då följa gamla karaktärer för att få veta vad som har förändrats eller inte förändrats. Görans gamla kärlek till Lena (Anja Lundqvist) som fick ett abrupt slut har väckts till liv av att hon uppsöker hans drömmar. Inte helt oväntat dyker hon upp tillsammans med en dotter på festen.
Shanti Roney som Göran och Klasse.
©Memfis Film AB.
Mycket är sig likt när 70-tal möter sent 90-tal. De flesta har dock gått vidare och lämnat sina forna politiska ideal för att anpassa sig och skapa nya liv. Utom Göran och Klasse. Vissa påstår sig ha förändrats men lever på att de i sitt förflutna skapade en framtid för dagens ungdomar där de skulle få bättre framtida möjligheter. Det är i det stora hela en summering av vad som väntar oss i denna film. Vilka konflikter ska ske för våra karaktärer under denna hisnande återförening? Detta räcker lång väg för att skapa en intressant uppföljare som står sig bra på egna ben. Jonas Karlsson har ersatt Ola Rapace som karaktären Lasse och Mikael Nyqvist är ju som vi alla vet tragiskt avliden. Dessa förändringar förstör inte. Mickes karaktär är död även i filmen och Jonas Karlsson funkar i rollen som den Lasse har utvecklats till som lite äldre. Jag kan inte annat än att säga att jag är nöjd med filmen “Tillsammans 99”.
Nu när det är en ny tids era blir inte politiken ett lika stort fokus. Olle Sarris karaktär försöker dock återuppliva idealen på ett extremt vis, men det som driver filmen framåt är skådespelarna och de intressanta karaktärer som Lukas Moodysson har skapat. Moodysson har man dessutom saknat. Hans sinne för att utforska kärnfamiljen är fortfarande lika intressant och han lyckas med denna talang ännu en gång. Han ger glöd åt sina karaktärer som man förstår att han älskar. Jag skulle inte ha någonting emot ytterligare en uppföljare. En avslutning av en trilogi där vi en gång för alla får ett avslut där vi får se hur det slutar för allihopa. Men blir det inte en till uppföljare så är jag nöjd med med de två “Tillsammans” filmer vi har fått. De båda filmerna skapar en komplett helhet. Summeringen är att gröt kanske inte ser så vacker eller smakfull ut, men även i uppföljaren visar det sig att omaka havregryn kan finna varandra i en större gröt av olikheter oavsett om den är vacker eller ej.
Jag älskade filmen “Tillsammans 99” lika mycket som jag älskade den första filmen. Den tidstypiska musiken i den föregående filmen var förstås det jag charmades av mest. Den känslan försvinner lite denna gång. Men gemenskapen och kärleken till det familjära i ett kollektiv finns kvar även denna gång.
En självklar femma av fem möjliga är mitt betyg till filmen “Tillsammans 99”.
Text: Paul Karlsson
