På 1950-talet brukade avgångsklasserna i Bromölla göra en skolresa till Stockholm. Även vi i vår klass var inställda på resan och såg fram emot att få komma till vår huvudstad, men det blev inte så.
Anledningen till att resmålet blev ett annat, var att vår lärare Åke Nilsson läste en bok för oss elever som beskrev den svenska fjällvärlden och dess sköna omgivningar. Boken fängslade såväl honom som oss elever, så när frågan ställdes om vi kunde tänka oss att förlägga vår skolresa till fjällen svarade vi ja.
Vår lärare undersökte om det var möjligt att genomföra resan. Det framkom då att det skulle bli dyrare än att resa till Stockholm. Det var inte bara resan som kostade mer. Vi behövde också varmare kläder, pjäxor och skidor. Föräldrarna blev tillfrågade och de allra flesta var positiva. För att få hjälp till kostnaderna anordnade vi en basar i skolans aula.
Vi spelade teater, sålde lotter på vinster som skänkts och tiggts ihop. Flickorna sydde dukar och dyligt som auktionerades ut. Vår snälla skolkökslärarinna Nelly Ekberg hjälpte oss att baka kaffebrödet till vår kaffeförsäljning.
Skolans slöjdlärare Åke Stenberg ordnade hem ”skidämnen” till de som behövde. På slöjdtimmarna fick vi färdigställa våra skidor, de skulle sågas, böjas och till sist skulle bindslen skruvas på. Skidorna blev billigare än att köpa och de fyllde väl sin funktion. Glädjande nog har jag ännu mina kvar.
En dag i slutet av mars 1960 steg jag och mina skolkamrater på tåget i Bromölla, fulla av förväntan. Resmålet var Enafors som ligger mellan Åre och Storlien i landskapet Jämtland.
Resan tog åtskilliga timmar. Vi hade ingen sovvagn, men vi slumrade till emellanåt medan färden gick norrut till vårt hägrande slutmål.
Främre raden: Lena Broberg och Maud Kronkvist.
Jag minns att någonstans i Småland kändes doften av en massafabrik, en förvarning om en doft som skulle kunna kännas hemma när Nymölla Bruk som då var under byggnad togs i drift. På vår färd genom Sverige passerades Krylbo och Ånge, stora järnvägsknutar som vi läst om på våra geografilektioner. Ju närmare vi kom resmålet förändrades landskapet, vi började se fjällen dyka upp, något som de flesta utav oss aldrig sett och så olikt Skåne. Även Östersund och Storsjön passerades innan vi kom fram.
På resmålet Enafors inkvarterades vi på en skidanläggning som hette Enaforsholm. Vackert belägen med Snasahögarna i bakgrunden och med härliga skidbackar runt knuten. Nu skulle skidorna testas. Intill anläggningen fanns en backe som var lite större än ”Lilla Berget” på Branthalla och ”Rävahiet” nere i Skogen.
Här utspelade sig en syn som överträffar Lasse Åbergs scener i filmen ”Sällskapsresan” till Alperna. Den ena efter den andra stod på öronen innan dom kom ner. Alla utom en, nämligen ”Lille Jan” men precis när han höjde armarna för en segergest, åkte skidorna in i en snödriva så även han fick syna snön och hans nyinköpta solglasögon gick sönder. Detta var bara början på alla rovor som skulle göras under veckan. Vädret var fint och solen strålade de flesta dagarna. Vi stortrivdes, och maten var jättegod. På våra dagsturer fick vi matsäck med oss som vi åt sittande i en snödriva. Vi njöt utav den storslagna fjällvärlden medan vårsolen värmde våra ansikten. Vid flera tillfällen såg vi renar vandra över vidderna.
Under veckan tog vi tåget till Åre och Storlien och tillbringade två dagar i backar som var betydligt större och brantare än vad vi upplevt tidigare. Här fanns olika liftsystem. Det hände att vi trasslade ihop oss när vi skulle åka i dem. Då blev det problem även att ta sig uppför backarna.
Några av oss vandrade upp till toppen på Åreskutan 1240 meter över havet. Denna dag var det tyvärr mulet väder, så vi gick miste om den sagolika utsikten.Vattenfallet ”Brudslöjan” som ligger i Norge besöktes och gav oss minnen för livet. Fäbodar hade vi läst om och därför var det intressant att få besöka sommarvistet ”Dalsvallen”. Färden dit företogs delvis med bil men hemfärden gjordes på skidor. En sträcka kördes på älven Enans is. Orten Handöl passerades och vi befann oss nu på historisk mark. Det var i dessa trakter som många av Karl XII:s karoliner gjorde sin sista färd efter nederlaget i Fredrikshald i Norge 1718. Det var mitt livs längsta skidtur, en tröttsam men intressant tur.
Veckan gick fort och på vår hemresa fick vi sällskap av en skolklass från Vinslöv som varit i Duved. Hem till Bromölla kom ett gäng nöjda men trötta elever med en solbrännasom imponerade på många. Detta var ju före solresornas och solariumens tid. Med på resan som ledare var förutom vår lärare Åke Nilsson, Lars Kämpe, Margareta Holmström, Göte Magnusson, Ullabritta och Ingemar Waldemarsson. Mig veterligen är detta enda gången som elever från Bromölla förlagt en skolresa till fjällen. För mig själv som inte hade varit längre än i Köpenhamn under hela min uppväxt, har skolresan – som också tog oss till utlandet Norge – blivit ett oförglömligt minne som jag inte skulle vilja vara utan.
Text: Willy Gustavsson
Foto: Bromölla Hembygdsförening
