Filmen “The Dirt” är baserad på biografin från Mötley Crüe, om hur fyra missanpassade killar bildar det välkända rockbandet. Mötley Crüe är definitionen av sex, droger och rock’n’roll.
Under ett dekadent 80-tal när det fortfarande fanns gott om pengar i musikindustrin levde fyra män rövare med sanslösa mängder knark, alkohol och kvinnor – helt utan hänsyn för de som råkade komma i deras väg. Med hårdrocksbiografin “The Dirt” som facit i hand och ett brinnande intresse för tuperade sleezefrisyrer, 80-tals nostalgi och åtsittande spandexbyxor så kändes detta som en film som skulle passa mig som handsken i handen. Dessutom är jag ett stort fan av glamrock/heavy metal-bandet Mötley Crüe och har sett dem 3 gånger live på Sweden Rock Festival. Samt lyssnat en hel del på deras musik och förälskat mig i deras biografi som som Mötley Crüe har skrivit tillsammans med författaren Neil Strauss.
Efter lång väntan som innefattade upprepade avslag ifrån olika filmbolag och utbliven möjlighet för bioduken så kom filmen “The Dirt” slutligen som streamingfilm på Netflix. Därav av blir kvalitén just på tv-films nivå. Söker man skådespelarprestationer av oscarsklass så bör man se en annan film. Men enligt min åsikt behöver inte en sådan här story någon tyngd direkt. 80-talet var en ganska okomplicerad tid. Särskilt inom rockbranchen där det intogs obegränsat med droger i alla dess former och när rockstjärnorna var inne i sin dimmiga tillvaro så tävlades det i princip om hur många brudar som kunde erövras. Ett destuktivt liv alltså som inte kunde sluta i annat än kaos. Hotellrum som förstördes, slagsmål med publik som inte fattade hårdrock. Ja, listan kan bli lång.
Filmen efterliknar sin litterära förlaga i mångt och mycket. Framförallt är uppbyggnaden densamma. Man får följa bandmedlemmarna Nikki Sixx, Vince Neil, Tommy Lee och Mick Mars separata berättelser. De berättas genom det så kallade fjärde ögat. Alltså att skådisarna tittar rakt in i kameran och pratar direkt till publiken så att man som tittare känns mer delaktig i historien. Alla bandets medlemmar får lika mycket fokus. Alla har sina perspektiv. Bassisten Nikki Sixx med sitt mörker som en oälskad pojke med faderskomplex som gör revolt och lever ut sina aggressioner genom musiken och sedan slutar som heroinberoende.
Sångaren Vince Neil som under influens av alkohol tog ut Hanoi Rocks trummis Razzle på en biltur som slutade med att trummisen dog. Med efterföljande fängelsestraff och tillnyktrande så blev Vince dotter sjuk och dog i cancer. Trummisen Tommy Lee var den hopplösa romantikern som ville gifta sig med alla kvinnor han träffade, men var för intresserad av turnélivet och dess katasrofala festande som gav ständiga minnesluckor. Och slutligen bandets något äldre och lite mer disciplinerade medlem gitarristen Mick Mars som levde med sin sjukdom Ankyloserande spondylit. En inflammatorisk sjukdom som drabbar bäcken- och ryggleder och gjorde det svårare och svårare för Mick att stå på scenen. Med dessa fyra separata historier så knyts filmen samman till en tragisk helhet fylld med humor och hårdrockinfluenser. Rockikoner som exempelvis Ozzy Osbourne dyker upp i en minnesvärd scen och lär Nikki att snorta myror. Allt är inmålat i leopardmöstrade spandex och spretiga frisyer och en inte allt för ansvarstagande livsstil. Det är en historia om att hitta sig själv i bandet och förstå att det kanske är den enda destuktiva familjen man har. Men genom att finna den gemenskapen så kan man starta rockhistoria tillsammans. Bara man vågar gilla sig själv och hitta sitt rätta jag i allt kaos.
Jag kan starkt rekommendera filmen “The Dirt” till alla hårdrocksfantaster. Det kan nog vara bra om man har läst boken eller kan sin hårdrockshistoria om man ska uppskatta filmen. Men den kan ändå vara en spännade inblick för de som inte är lika bekanta med den världen. Samt är filmen ett fint tidsdoukument över 80-talets dekadens och man förundras verkligen över hur alla fyra medlemmarna faktiskt har överlevt sin långa karriärer. Nikki Sixx var ju faktiskt död i nästan två minuter och blev återupplivad efter en överdos. En stark trea av fem möjliga är mitt betyg till filmen “The Dirt”.
Text: Paul Karlsson
