Nu sätter väl mamma i halsen och tänker ”jisses, ska hon skriva om kärlek, det här blir pinsamt”. Fast jag ska inte berätta om det som människor vanligtvis tänker på när de nämner kärlek – nej, det handlar om en annan sort som fanns i mitt liv när jag var liten.
Periodvis bodde jag hos min moster och hennes man i Valje. De hade ett jordbruk och min moster var en redig bondmora. En gång i veckan tog hon äggkorgen, som var fylld med rena och vackra ägg, för att lämna i affären. Hos moster skurade man mattorna i havet, det var eftermiddagskaffe med hembakade bullar gjorde på riktigt smör och generöst med mandelmassa – som hon förstås gjorde själv, där fanns linnedukar som manglades och rullades på cylindrar och i badrummet doftade det av grönsåpa och tvål.
Under försommaren plockades hammocken fram och sittandes i den drack vi kaffet klockan två, om jag var trött slumrade jag en stund medan den långsamt gungande mig rofyllt och när jag stack ner nästan i dynorna kände doften av nytvättat blandat med solsken. Ungefär vart tredje år sydde moster om överdragen, hon gjorde det mesta själv som att väva, baka, slakta, safta och sylta.
Hon var mycket renlig av sig och var gång jag kom till henne stoppade hon
ner mig i badkaret och tvättade mitt hår med Lustra hårcreme på tub. Det var på femtiotalet och då fanns det bara ett enda schampo till skillnad från idag då man kan välja mellan en uppsjö i en vanlig livsmedelsbutik.
En gång i veckan tog moster cykeln och trampade till Sölvesborgs badhus. Mig placerade hon på pakethållaren med kommandot ”spreta med benen så att inget händer”. Där satt jag på en hård pakethållare och när vi nådde sista gatan var det både kullersten och nerförbacke, det kändes ordentligt i min magra rumpa.
På badhuset fanns rejäla madamer som tvålade in kvinnorna med borstar som liknade den tidens skurborstar. De fick lägga sig på en bänk och bli skurade från topp till tå. Det fanns två olika sorters
bastu, inget av dem var min favorit vilket däremot den fina men minimal bassäng var. ”Visst kan du simma utan hjälp”, sa min moster, när jag tog simtag efter simtag med vita dynor på ryggen. Och eftersom jag älskade henne trodde jag på det hon sa. När hon sedan satt i bastun med de andra kvinnorna tog jag mod till mig och kastade mig handlöst i bassängen utan simdyna. Till min stora överraskning kunde jag inte simma. En av madamerna kom med en stång och drog upp mig, jag överlevde med ett par kallsupar och en lärdom att kanske inte
alltid lita på allting som sägs.
Nu i backspegeln kan jag klart och tydligt se att det jag gjorde var helt och hållet på grund av min tillit och kärlek till moster Vivan. Att kasta mig handlöst ut i något som jag är rädd för, är ett bevis som räcker och inga mer ord behövs om det.
Eva P
PS Detta var mitt sista kåseri för Infobladet. Jag började skriva våren 2004 och nästan varje månad har jag bjudit på händelser om mig själv och mina närmaste. Belöningen har varit alla de underbara människor som har kommit fram och pratat med mig, mailat och skrivit brev.
Tack!
e-post: eva.persson@bromolla.info
TACK Eva för din insats som gjort Vår tidning så mycket mer innehållsrik. Vi respekterar att din tid tryter och förstår att du nu slutar på topp. Vi önskar dig Lycka till med din praktik
och andra planer. Det stundar en avslutning kommer på Posten! Vi ses! Hälsningar ansvarig utgivare och dina medarbetare på redaktionen.
