I vår serie om intressanta personer möter vi denna gång Ingrid Johansson från Bromölla.
Jag tar mig ner mot Ivösjöns strand och kör längs med de vackert belägna villorna på Strandvägen tills jag hittar Ingrids hus.
Hon hälsar mig välkommen med att visa solnedgången över sjön och jag ser de sista röda solstrålarna spegla sig på den isbelagda sjön för att alldeles strax försvinna borta i väster.
Ville bli balettdansös
Vi slår oss ner i köket och jag ber Ingrid berätta lite om sin uppväxt i Bromölla. Ingrid föddes en vårdag i mitten av trettiotalet på Kyrkvägen i Bromölla. Hennes mor var sömmerska och hennes far arbetade på Iföverken. Hennes stora passion redan i sexårsåldern var balett. Storasystern läste Filmjournalen och där kunde man läsa om den tidens prima ballerina Elsa Marianne von Rosen.
Ingrid vågade sig på att kontakta den berömda damen och oväntad damp det en dag ner ett par begagnade balettskor i brevlådan.
Nu började Ingrid träna balett på allvar. Problemen började när hon skulle stå på tåspetsarna. Det ville sig inte, det var för svårt. Efter några år lämnade hon drömmarna om att bli balettdansös och la skorna på hyllan.
Drömde om att bli simmardrottning
Nu var det annat intresse som hade tagit överhanden. Hollywoods sjöjungfru kallades hon, den världskända simmerskan och filmstjärnan Ester Williams. Hon var nu den som attraherade Ingrid.
Efter matinéerna på biograferna Skandia eller Regina i Bromölla, där filmer som till exempel Genom eld och vatten gick med den berömda och vackra stjärnan, gick färden direkt ner till Ångbåtsbryggan vid Ivösjön.
Där förvandlades Ingrid till filmstjärna, simmandes precis så som Ester gjorde i filmen. Drömmen var att bli simmardrottning. ”Jag köpte till och med en badmössa med blommor på, precis en sådan som Ester hade på sig i filmerna”.
Ingrid blev duktig på att simma och kammade så småningom hem några skolmästerskap på femtio meter fritt.
Men än var det långt till stjärnstatusen och berömmelsen som simmardrottning.
Klassklyftor
Efter avslutad realskola i Sölvesborg började Ingrid arbeta som kontorist på Iföverken. Så småningom blev det man och barn och den självklara rollen blev att, som många andra kvinnor på den tiden, stanna hemma med barnen.
”Reglerna för hemmafruar var strikta i ett bruksamhälle som Bromölla. Man skulle veta sin plats, vara hemma och ta hand om barnen”. Ingrid minns den tiden när hon som barn fick niga för ingenjörsfruarna i byn.
Allt förändrades då hennes make, som då arbetade som kemilaborant utbildade sig till ingenjör. Ingrid och maken flyttade till Malmö för detta och efter makens treåriga utbildning till ingenjör kunde Ingrid nu titulera sig ingenjörsfru.
”Jag minns hur nervös jag var första gången vi gick på ingenjörsklubbens middag på hotellet”.
Ingrid är glad att det gamla brukssamhällets klassklyftor börjar tonas ut och säger att det inte var helt lätt att gå från arbetardotter till ingenjörsfru. ”På den tiden var man ett bihang till mannen, och det var lätt att sudda ut sin egen identitet”.
Bröt sig loss
Så kom det stora genombrottet för Ingrid. Hon fick möjlighet att utbilda sig till gymnastikledare på Värmdö, utanför Stockholm. Året var 1967 och kursen skulle vara en vecka. Varken föräldrar eller svärföräldrar tyckte om att hon skulle lämna hemmet och låta maken ta hand om barnen. Dessutom var det ju makens första semestervecka som skulle gå till spillo.
Till slut blev det så att hon med sin mammas och övrigas välsignelse tilläts åka, och nu tycker hon att det var den veckan som förändrade hela hennes liv.
”Jag bröt mig loss från hemmafrusysslan och vågade stå på egna ben”, säger Ingrid. ”Det är det bästa jag gjort”, säger hon. ”Likaså när jag började arbeta igen. Först på ett fastighetskontor och sedan på Trollwood AB”.
Simmar-mormor
När hon kom hem fick hon i gymnastikföreningen ta hand om en helt egen grupp. Sedan gick det av bara farten. Som mest hade hon sex barngrupper per vecka under de tio år hon var aktiv i Ifö Bromölla IF gymnastiksektion. Därefter utbildade hon sig till siminstruktör och blev engagerad i Bromöllaortens simsällskap BOSS. Här skulle hon verka i trettio år. Otaligt många barn har hon lärt simma och det har gett henne mycket tillbaks när barnen har kommit med presenter och tackat sin ”simmar-mormor” för allt hon har lärt dem. ”Johanna Sjöberg, den kända landslagssimmerskan har jag lärt att ta sina första simtag”, säger Ingrid stolt.
Ingrid berättar om alla de glädjeämnen hon har varit med om i BOSS regi där hon lagt ner hela sin själ. Kanske inspirerad från ungdomens simmarstjärna Ester Williams, men mest genom glädjen att få arbeta med barn.
”Drömmarna jag hade som flicka blev aldrig sanna.
Men det var bra drömmar, och jag är glad att jag haft dom.”
Så står det i Ingrids dagbok.
Nu har Ingrid lämnat BOSS och simhallen. Efter att ha blivit avtackad för lång och trogen tjänst ägnar hon sig
numera åt andra intressen. Tillsammans med maken är hon engagerad i Möstads vinakademi.
Det är fem par i området som har bildat denna celebra akademi. ”Intresset började redan i mitten av åttitalet och det blir bara roligare och roligare”, säger Ingrid.
Cirkeln är sluten
De bägge drömmarna om balettdansös och simmardrottning gick inte i uppfyllelse, men att ha varit barnens favorit på gympagolvet och i simbassängen i så många år uppväger det hela mer än väl.
Jag lämnar Ingrid och önskar henne lycka till i sin nygamla roll som hemmafru. Cirkeln är sluten, och som hennes man uttryckte det. ”Nu har hon lämnat BOSS, men är boss hemma istället”.
Text och foto: Thommy Bergholts